Det finns ett uttryck som jag ofta använt för att förklara min inställning till dans.
Tidigare, måste jag nog tillägga. För jag inser att jag i dag är kluven. Alltså det är olika delar i mig, olika dansstilar och känslor som driver min dansutveckling åt varierande håll. Och det finns delar som kräver tanke innan rörelse, inom alla dansstilar.
Med det sagt finns det absolut lägen jag hamnar i, när allt flyter och jag inte tänker utan bara gör. När jag tar houseklass kan jag hamna i ett tillstånd där jag betraktar rörelserna och är före i kropp, innan tanken hunnit med. Det är asahäftigt att inte hinna tänka men känna och ”se” hur kroppen reagerar ändå. En av de bästa känslorna faktiskt. En. I jazzfunken önskar jag att jag var där, men det kommer ta längre tid, helt klart. När hämningarna sköljer i mig är jag som absolut sämst och när de skvalpat bort är jag ok. När jag har övat och tränat och svettats och tänjt på mina gränser (och varit helt ifrån mig då jag inte f-a-t-t-a-t innan jag, ah-fattat) – då når jag viss nirvana. Notera här att jag tänker innan jag gör, detta för att rörelserna inte finns i min kropp, jag måste nöta in dem och göra dem till mina. Med den fördröjning det innebär. När det ska bli dans och rörelsen ska passera hjärnan som ska tolka den innan kroppen fått klartecken går det hackigt. Det är min erfarenhet.
På dansgolvet, när jag går på Slakthuset och till Soulmates house-klubbar, släpper jag däremot igen tanken och lämnar över kommandot till kroppen. Följer. Pulsen. Jag har ingen aning om vad min kropp kommer att göra, bara att den kommer att reagera på musiken. Och det är så det ska vara på dansgolvet. Det är så vi möts där. Sedan ligger det ju en viss programmering i ens kropp som gör att rörelser återkommer, som man har i sig så att säga. Jag har mycket höfter och bröstkorg. Det gör att jag kan uppfattas som ”sexig” i dansen och den stilen är riktigt tråkig. Så nu letar jag och det finns en hel del att lära. Armar. Händer.
Svårt. Att. Få. Det. Snyggt.
Att stilla sin höft och sin bröstkorg som lätt rör sig på reflex.
Tufft.
Balett är ett exempel på en kontrollerad dansform som jag verkligen verkligen både gillar och behöver. Ett slags dans-schack. Om man ska släppa kontrollen på dansgolvet så kräver baletten ens fulla uppmärksamhet. Och du fjättras först vid stången för att lära dig. Du ska ha koll på minsta lilla muskel. Åh. Hittar du inte den? Då är det dags att börja leta för är en del mjuk som ska vara hård, är en del böjd när den ska vara rak, är du sne när du ska vara rak…är du körd. Här påstår jag igen att kontroll går före att släppa densamma. Här ska hela uttrycket vara kontroll, fast med dundermycket känsla.
Jag är förälskad i den stränga baletten precis som det lätta sättet att föra fram rörelser (som kräver så sjukt mycket träning och hårt jobb). Att baletten är uppfunnen och ”framritad” av män som önskade se renhet och änglar i kvinnor på tå och i tillsynes omöjliga positioner har jag med mig. Särskilt när det kommer till klassfrågor, för vem får än i dag främst ta del av balett? Var sker baletten? Det hindrar inte dansen från att väcka känslor. Precis som de flesta danser gör. Eller precis som din kropp gör så snart du rör på dig. I dag skapas få baletter men baletten lever kvar som styrketräning och stretch-föredöme. För alla dansare är detta grunden. Så.
”Control first. Then dance.”
tellaboutdance 