Så värt och vackert Madonna

Såg Madonna den 14:e november. Ni vet dagen efter de fruktansvärda Paris-dåden fredagen den 13:e. Hennes hjärta var verkligen med och det var så fint att se hur hon, som faktiskt alltid hållit politiska anföranden och tagit ställning på sina konserter, tog ett ansvar och höll ett bra tal som avslutades med en tyst minut. Vi stod nära henne i Golden Circle-området  och tillsammans var vi 40 557 personer som höll andan och tårarna tillbaka. Tillsammans. Starkt.

I dag rekommenderar jag denna video som Emma Portner koreograferat och dansar. Justin Biebers ”Life is worth living”.

Annons

Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Butoh, Dramaten och löpning

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Livet går inte i repris, det vet vi, och det är så en får leva. En vill leva. Jag ser till att maxa. Igår var det heldag hos SU-EN i Almunge för att podda om butoh, sedan bil hem för att löpa och hålla igång inför Frankfurt marathon 25 oktober. Och efter promenadmiddag (burgare i hand) gick vi på Shakespeares ”Trettondagsafton” på Dramaten. Avslutade hemma med att se ”Stämning” med Klungan. Varför vila på hanen när man kan skjuta skott efter skott och ha kul? 

Trevlig höstvecka önskar jag er!

 

Isadorapod kickar i gång

Som ni vet har det blivit många möten och intervjuer för #dansboken under våren. Alla så givande på sitt sätt. I dag var det dags för #isadorapod att göra första intervjun. Dansaren och koreografen Viktor Fröjd kom på besök till min uppriggade studio hemma och vi satte oss ned med klirrande kaffekoppar och började snacka. Efter ett tag var jag säker på att ljudet var ok och vi kunde dra igång. Och så höll vi på i 38 minuter. Nöjda med vad som kommit fram tog vi av oss lurarna och jag slog av inspelningen. Men vi slutade ju inte att prata, och under de två följande timmarna funderade jag helt klart på att dra igång inspelningen igen. Flera gånger. För nu var vi varma i kläderna och samtalsämnena böljade vackert fram, erfarenheter delades och livets minnen och utmaningar kom upp till ytan. Nu vet jag också var jag ska dansa house i New York när jag drar dit. Vilken kick. Det ska bli så himla fint att äntligen köra igång med Isadorapod i höst och jag kan konstatera att det verkligen blev en bra start.

När vi plåtat Viktor i Tessinparken och jag kom in och öppnade fönstret hade en nyckelpiga satt sig på fönsterkarmen. Jag förstod vinken. Och jag följer den hela vägen.

Saknar att dansa

Cyklade in till House of Shapes och dansade lite i måndags men behöver mer. Gudars.

När jag satt på cykeln in funderade jag på om jag fortfarande kunde röra mig, förstå. Alltid samma tankar. Jag måste dansa varje dag för att inte tro att kraften är borta. Inte mycket finns filmat av när jag lyssnar in koreografi men en liten snutt kommer här. Det är i stort sett två år sedan, oktober 2013. Feminine vibe för Jennie Widegren. 

Mellan len längtan och kraftig kollision

Ur föreställningen ”Strangers” från Take four.  Foto: Henrik Stenberg/Den Konglige teater

I slutet av maj 2015 var jag på plats i Köpenhamn för att möta några samtida dansverk av nutida koreografer framförda av Danmarks kungliga balett. Aftonens program, ”Take four”, sker i en modern byggnad, Skuespilhuset (Det Konglige Teater) som ligger just vid vattnet och bäddar in hela entrén i ett havsljus. Först ut är 28-årige Liam Scarlett, som anses vara en heting på den internationella dansscenen. Hans verk ”Viscera” från 2012 är två intensiva och i min mening ganska hetsigt framförda danser. Dansarna är klädda i strama sammetsdräkter och kombinerar klassiska balettsteg med moderna lyft, steg och grepp. Vackert, men en inledning som ändå blir relativt sval i jämförelse med det som senare kommer.

Andra verket är Adam Lüders, tidigare huvuddansare hos The New York City Ballet.  Han låter Franz Schubert tonge en lätt pas de deux som bringar fram tårar hos många i publiken. Det är skirt och kostymen går i pudriga toner. Verket är inspirerat av Lüders mentorer Harald Lander, George Balanchine Jerome Robbins. Min känsla för Schubert är stabil, jag tycker om musiken. Men i sammanhanget är dansen inte tillräcklig. Däremot verkar dansarna väldigt berörda själva och deras ögonkontakt med varandra låter oss förstå att de verkligen njuter av framförandet – och av varandra.

Så kommer det tredje verket. Och här är det kraftfullt och intensivt från början till slut. Musiken, som spelas på allt från en sliten grammofon till bombastiskt i högtalare, paras med dansarnas egna läten och stamp i golvet och fångas upp på ett otroligt effektivt sätt. Man rycks med och vill aldrig att det ska vara över. Verket har en air av “Sleep no more” som du kan uppleva på Mcktrickhotel i New York. En av dansarna står likt en staty hela föreställningen igenom och agerar minne av någon, något. Runt honom dansar de levande och försöker på olika sätt nå denna vålnad. Koreografen, Sebastian Kloborg från den kungliga baletten, lyckas med sitt arbete ”Strangers”, att i en vild och vacker kedja, berätta om förändringar i livet och vad som händer med oss när vi förlorar något eller någon. Skakande och helt klart höjdpunkten på kvällen.

Som crescendo på aftonen är Alessandro Sousa Pereiras “Krash” en riktig avstickare i form av svartklädda dansare som bultar fram till trummor. Utgångspunkten för verket är den danska poeten Niels Franks dikt ”Krash” och meningen är att dansens ska läsas som ren poesi. Dansarna (män och blott en kvinna) svettas och kör intima solon tills man tror de ska falla ihop av utmattning. Det är glänsande kroppar som rör sig sensuellt och rytmiskt, som kolliderar och myllrar fram på scenen och ska ge oss just känslan av fysisk som mental krasch i olika formationer. När de lyckas bjuds publiken på köttslig närvaro då de dröjer sig kvar långt framme på scenkanten och bultar, vrider och vänder sig i rörelser du knappt tror är möjliga. I de svagare partierna blir rörelserna för monotona för att orka tas in.

Från ett penthouse i Köpenhamn

Ett par dagar i Köpenhamn förra veckan, denna danska smaragd, blev en tippad höjdare. Jag som så klart gillar staden ville göra nya upptäckter och besöka gammalt som var länge sedan sist.

– Hotellen. Axel Guldsmeden och Babette Guldsmeden är en boutiqe-kedja med balinestisk inredning, ekologisk inställning (produkter som mat – frukost/lunch/middag – och dryck) och gullig personal. Vi hade adderat frukost och spa och var inte missnöjda. Och helt magiskt blev vi än en gång oförhappandes uppgraderade i rum den första natten. Orsak: unknown. Säkert någon miss som de hanterade snyggt. Så från vanligt vackert rum till lyx: penthouset. Takvåning med bubbelpool och himmelsäng. Champagne på det. Och organiska majschips. Att det har hänt en gång tidigare, då på Grand hotel i Stockholm, då ett vanligt rum blev Nobelrummet kändes så overkligt att jag knappt trodde det skulle hända igen. Nu förväntar jag mig det framöver 😀

– Maten. Ekologisk frukost och sedan helt traditionell mat de flesta dagar. En kväll åt vi på The Studio (The Standard) och fick upplevelser utöver det vanliga. Några höjdpunkter: lammhjärta i sås av harsyra. Lokalt odlad späd purjolök, kokt och serverad med misokräm och algpuder. Norsk pilgrimsmussla strösslad med förgätmigej. Och min numera favoritfavorit: Kalvbräss. Helt oemotståndligt. Jag har ätit det tre gånger i mitt liv. Nu är jag fast. Vinpaketet valdes bort och istället bubblades det genom hela middagen. Vi avslutade med en diskussion om Kulturmannen och somnade ganska överens om att han liksom finansmannen och korvmannen finns. #nämenskämtåsido

– Dansen. Ett besök på Den Konglige Teater blev det. Och tillfället var att se sista föreställningen av modern balett i fyra delar av fyra koreografer, ”Take four” . Det tredje stycket rev mest och jag kommer skriva mer om det snart. Håll utkik och läs på om koreografen Sebastian Kloborg här.

– Sightseeingen. Skedde medelst lätt motordriven city-cykel, helt fab. Christiania som jag inte besökt på säkert tolv år betades av och där var det mesta sig likt. Kanske lugnare. Kanske grönare. Ännu mer miljöfokus. Fler hundar. Green light district är dock kvar och det ger lite av en magond känsla att gå där med de maskerade männen hovrandes…Annars stor charm. Därefter mot Havsfruen och väl där insåg jag att jag inte varit där tidigare. Något jag fått för mig. Louisiana i Humlebaek är för långt att cykla till så det blev tåg. En amerikansk utställare, 60-tal tror jag, Dorothy nånting var absolut mest intressant. Hon representeras av ett franskt galleri och henne ska vi ha koll på framöver.

Sammanfattat är Köpenhamn en pampig storstad som skickar ut vibbar av New York. Samma dag för hemresa var det dock Köpenhamn marathon vilket ledde till en ”död” stad pga alla avspärrningar. Marathon där #2016 känns dock inte omöjligt alls. 

Kulturhuset vs Dansens hus

Det ser så överväldigande bra ut på Kulturhusets dansscen både bakåt i tiden och fram att jag vid jämförelse med Dansens hus tycker den förstnämnda är mer rörlig. Vad beror detta på? Kenneth Kvarnström-effekten? Lite problematiskt att han själv sätter upp på ”sin” scen är det förstås men också att det slutade vara lika rörligt och roligt på Dansens hus sedan han slutade (även om Virve Sutinen gjorde ett bra och svettigt jobb).

Jämför själv: KULTURHUSET DANS vs DANSENS HUS

Live från Urban connection

OBS: denna text kommer uppdateras med länkar och namn.
Uppdatering 1: 23.33 20150506
Uppdatering 2: 11.15 20150507

— 

Juck 

Vi är våra rörelser, gester. Vi är medvetna om det tillåtna och det som är oss givet. ”Juck” ger oss det kreativa det ömma det aggressiva det sexuella. 

I ”Juck” fäster dansarna Femina Naluzzi, Shirley Harthey Ubilla, Tarika Wahlberg, Emelie Enlund och Cajsa Godée sin blick i oss och gör publiken till subjekt. Det känns. Vissa av oss blir märkbart påverkade. När godis på scen plockas fram ut gömmor här och där och en klubba som är slickad på delas ut tar någon inte emot den. Att inte vilja medverka och bli smärtsamt varse om priset. VI andra väntar och väntar. Tillsist tar någon emot klubban så föreställningen kan fortsätta.

Vi får uppleva hård dans. Varför hård, är den det? Jag letar genast efter en omformulering, men nej, det är hårt. För att jucka som de gör är en hård och stark rörelse. Också befriande. Också gör den rörelsen tillsammans med deras blickar och samhörighetslöfte i desamma att jag blir gråtig. Av stolthet och lycka. Jag andas ut ett mentalt äntligen och vill in i deras värld.

Men. Om du bara struntar i mina lovord och känslor så kan jag säga detta kort: det Juck gör är viktigt och bra för alla. Det är något så många som möjligt bör uppleva. Och det kommer ni att kunna. Eftersom detta inte är ett kompani eller en grupp i traditionell mening utan ett koncept kan de dyka upp var som helst, när som helst. Juck. 

— 

Unruly ghal

Från start till slut är det snabb och vass dancehall vi ser. Dansarna i Unruly ghal med samma föreställningsnamn låter oss knappt andas när de myllrar, släpar, hoppar och marscherar in på lilla scen. Publiken tjuter och tutar. Jo de har fans bland oss.

Efter föreställningen gruppdansades det vid presentationen av dansarna. 

 

De kommer in svartklädda i skinnjackor och kängor, helt fantastiska hår riktar luftgevär mot oss och skjuter av och återigen under samma kväll möts vi av en sjukt skön attityd. Kraftig feminism. Det handlar om utanförskap på en massa plan. Fint att då se denna kille bland alla kvinnor. Och han utmärker sig främst genom att inte vara närapå så fulländad som sina partners. Sista inslaget är en duett i gräl som avslutas i ett vänskaplig handslag. Fighten är slut för den här gången. 

Noterat: när jag går in till föreställningen hör jag två stå och tala om något otroligt de sett på scen, splits från höga höjder som landat väl. Och när jag själv får uppleva några asasnygga split fattar jag fascinationen. 

Två föreställningar och one to go nu.

Charlie Prags Life before/after

Spänningen finns i luften och alla är nerviga.  Vi vet av programblandet att döma att det kommer att bli en skräckfylld timma. Det fnittras och talas om filmer som The Ring (Ringu) och vi dras alla med i en förväntan på vad vi ska vara med om. Det är mörkt och lampor som knastrande blinkar. Det är suggestiv och dunkande musik. Det är panikartade situationer när hasande vålnad närmar sig den levande stressade människan. Vi hamnar alla i trans och när en skräckinjagande figur går runt och letar och lyser med ficklampa reser sig nackhåren. Duetten ”Life before/After” mellan Malin Emmoth och Arvid Håkansson, signerad Charlotte ”Charlie” Prag, handlar om död och existensiell ångest. Det är ett verk som hänger mycket på scenografi, ljus och timing vilket fungerar väl. Dansarna passar ihop och leker med oss ena stunden för att skrämma i nästa. En hel del bakåtspelande och svajing musik ger en Twin Peaks-touch som jag inte tror är medveten. Bästa solo: Arvid Håkanssons locking och Malin Emmoths ficklampsdans är det jag tar med mig. Och att det är skönt med skräck från en dansscen.

Foto: från Life before/After Dansens hus 2015

 

Sylvie Guillem – Bye

Sylvie Guillem. Mats Ek. I år är det dags för dem att sluta med sin dans. Hon dansar. Han koreograferar. Han har koreograferat henne många gånger och nu gör han ett sista verk till henne. ”Bye”. Akram Khan skapar också ett till henne. Och Russel Maliphant. Och William Forsythe. Hon vill inte göra någon best of-turné utan ända till slutet vara nyfiken och utforska. 50 år är hon. I 39 av dessa har hon tränat rigoröst och dansat andan ur många. Och det är talande för alla jag träffar inom dansen, de som blivit erkända: den enorma dedikationen och den fysiska viljan. Hon har passerat gränser och vidgat rollen som ballerina och som dansare för kvinnor, men för henne verkar det ha gått förhållandevis enkelt, hon är skapt för att dansa. En urmodell. 

Jag frågade Akram Khan om det kommer en ny Sylvie, om han kanske rentav vet vem nästa Sylvie är.

”No, there will never be another Sylvie, there will be another amazing person, but you can’t change history. She changed female roles in ballet work forever and it will never go back again. What Sylvie did to female roles, the way she has transformed that role, that athletic expectation… Before her it was romanticism, very sweet, now its animal.”

Från Sacred Monsters. 

Läs artikeln om Sylvie Guillem från The Economist Intelligent life