Kaffelösningen efter vilan

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Dricker en eftermiddagskaffe efter min vila. Det behövdes. Bägge delar faktiskt. Somnade för sent igår och sprang i morse så jag var trött efter halvdags arbete. Att sova. Bara 30 minuter. Vilken känsla, att ha den ron i kroppen och kunna det. Sedan kicka igång igen med en kaffe. Doften får mig att prisa livet. Det är i de små tingen våra gudar vilar.

Det är som sagt annorlunda att inte dansa på samma sätt längre. Att numera ha dessa intensiva dansveckor, varannan, och sedan en vecka utan. Den amputerade känslan. Men också, att upptäcka nya saker med sig själv. Att jag kan hitta lycka i annat än dans. Som häromdagen när solen sken in drabbades jag av den där Känslan. Barnen spelade spel och åt lördagsgodis, jag tvättade, det var filmkväll inplanerad. Inget mer. Ändå. Ett pirr. Jag tackar kaffet lite också, känslan när jag får i mig drycken är svårslagen.

För några veckor sedan magnetröntgades jag också. Det konstaterades ett diskbråck i c5 och c6-roten i nacken. Jag var glad att det inte vara värre och hi5-ade läkaren. Men det är klart, jag måste verkligen tänka på hur jag rör mig nu, så det inte blir skit längre fram. När jag drack kaffe efter läkarträffen genomfors jag av en naken och lycklig känning. Hade nosat på katastrofen och lyckats med en annan väg. 

Sprang imorse. Har inte gjort det på några veckor eftersom jag varit förkyld. Precis som alla andra. När jag sprang senast blev det en halvmara och mitt immunförsvar slog bakut (även klubbat på Into the Valleys förfest på Nobelberget halva natten innan). Men. Imorse, med en kopp fresh espresso i mig tog jag mig nästan 9 km på 49 min. Helt ok. Alltså väldigt skönt. Nacken kändes av, den är inte helt glad. Och ländryggen gråter lite (har blivit kall) men det går att ordna till.

Summan av detta är att kaffe är lycka. Och att det är min absolut enklaste metod att nå nirvana vilken tid som helst på dagen.

 

Annonser

Blir det dans?

I julklapp fick jag en drömresa och ett drömgöromål. Att åka en vecka till New York eller Los Angeles och bara dansa. Helt otroligt. Det är ju verkligen det jag velat göra sedan jag var i NY senast och blott hann med en klass på Broadway dance center. Hip hop dessutom. Men så extremt lärorika var de två timmarna att jag insåg vad jag måste göra. Sedan är det inte enkelt att sätta tanken i förverkligande. Det kräver sin planering. Och finansiering. Att få detta är helt otroligt. Helt.

Men om det ovanstående är en dröm som kommer att realiseras har jag ett problem som touchar drömmen men är mer närliggande. Jag vet inte hur jag kommer att kunna dansa denna termin. Alltså att jobba med dans är en självklarhet, men min egen utveckling som dansare kommer kanske att få stå tillbaka ett tag. Det skär i själen men så är det också en fas att gå igenom för att komma vidare. Ibland är man och gör man mer än man kan ta in och ibland får man stå tillbaka. Det är kanske inte så farligt även om mitt dansar-jag vrålar don´t do it.

Avslutar med en annan hjärtskärande sak som är värre än så mycket annat: övergrepp och våldtäkt, som L Gaga tar upp i ”til it happens to you”. Om detta må vi berätta – och aldrig sluta.
 

Så värt och vackert Madonna

Såg Madonna den 14:e november. Ni vet dagen efter de fruktansvärda Paris-dåden fredagen den 13:e. Hennes hjärta var verkligen med och det var så fint att se hur hon, som faktiskt alltid hållit politiska anföranden och tagit ställning på sina konserter, tog ett ansvar och höll ett bra tal som avslutades med en tyst minut. Vi stod nära henne i Golden Circle-området  och tillsammans var vi 40 557 personer som höll andan och tårarna tillbaka. Tillsammans. Starkt.

I dag rekommenderar jag denna video som Emma Portner koreograferat och dansar. Justin Biebers ”Life is worth living”.

Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Butoh, Dramaten och löpning

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Livet går inte i repris, det vet vi, och det är så en får leva. En vill leva. Jag ser till att maxa. Igår var det heldag hos SU-EN i Almunge för att podda om butoh, sedan bil hem för att löpa och hålla igång inför Frankfurt marathon 25 oktober. Och efter promenadmiddag (burgare i hand) gick vi på Shakespeares ”Trettondagsafton” Dramaten. Avslutade hemma med att se ”Stämning” med Klungan. Varför vila på hanen när man kan skjuta skott efter skott och ha kul? 

Trevlig höstvecka önskar jag er!

 

Balettstången ganska orörd

Den där balettstången jag har hemma i hallen, den står där tämligen oälskad. Igår frågade min far om den, vad den gjorde där och om jag använde den. Eftersom jag inte gör det kändes det skönt att, medan jag strök den ömsint, berätta att jag fortsätter med baletten till hösten i alla fall. Att jag inte dansat på flera veckor nu gör att jag har en viss depressionsnivå i kroppen. Löpning till trots. Så även om sommaren verkar komma vädermässigt nu, är jag peppad för hösten och dansen som där följer. 

En annan grej jag gillar att göra är ju fiska och det har jag inte gjort på åratal. Knäppt eftersom vattendragen ligger kring hörnet i Stockholm. Här var jag i allafall ute på ett fiskereportage för ett par år sedan. Cred till Tobias Ohls för foto.

Isadorapod kickar i gång

Som ni vet har det blivit många möten och intervjuer för #dansboken under våren. Alla så givande på sitt sätt. I dag var det dags för #isadorapod att göra första intervjun. Dansaren och koreografen Viktor Fröjd kom på besök till min uppriggade studio hemma och vi satte oss ned med klirrande kaffekoppar och började snacka. Efter ett tag var jag säker på att ljudet var ok och vi kunde dra igång. Och så höll vi på i 38 minuter. Nöjda med vad som kommit fram tog vi av oss lurarna och jag slog av inspelningen. Men vi slutade ju inte att prata, och under de två följande timmarna funderade jag helt klart på att dra igång inspelningen igen. Flera gånger. För nu var vi varma i kläderna och samtalsämnena böljade vackert fram, erfarenheter delades och livets minnen och utmaningar kom upp till ytan. Nu vet jag också var jag ska dansa house i New York när jag drar dit. Vilken kick. Det ska bli så himla fint att äntligen köra igång med Isadorapod i höst och jag kan konstatera att det verkligen blev en bra start.

När vi plåtat Viktor i Tessinparken och jag kom in och öppnade fönstret hade en nyckelpiga satt sig på fönsterkarmen. Jag förstod vinken. Och jag följer den hela vägen.

West coast east coast och capital swing!

Kollar igenom lite youtube-klipp för att veta vad jag kanske kommer mötas av på fredagens dans på Skälbylogen i Kalmar. Undrar hur vågade folk är? Och om jag själv kommer kasta mig ut i havet av dans. Alltså, på norrlänskt manér skulle jag absolut inte neka om jag blev uppbjuden. Det får man inte (om personen inte är otrevlig, full eller jag är kissnödig). Kanske kanske, därför.

Saknar att dansa

Cyklade in till House of Shapes och dansade lite i måndags men behöver mer. Gudars.

När jag satt på cykeln in funderade jag på om jag fortfarande kunde röra mig, förstå. Alltid samma tankar. Jag måste dansa varje dag för att inte tro att kraften är borta. Inte mycket finns filmat av när jag lyssnar in koreografi men en liten snutt kommer här. Det är i stort sett två år sedan, oktober 2013. Feminine vibe för Jennie Widegren. 

Logdans i Kalmar

Det börjar närma sig. I dag bokade jag biljetter till Calmar minsann. Och eftersom väntan har bestått i att vela mellan bil eller inte belönade sjukt nog SJ mig med att ha sommarrabatt vilket gjorde 1:a-klassresan blev billigare än 2:a-klassvarianten. Och framdukad frukost på morgonen. Fina fina SJ. Nu är intervjuschemat nästan spikat, historia, fik, slott, bad, dyk, teater, Robert Gustavsson, Skotsk pub, minibadstrand och ja du vet. Dansreportaget är litet off balance, jag har två intervjuer men inga riktiga tider satta än, men det är helt ok. Sånt löser sig. Väl.

Nu knäpper jag igen min dator som hjälper mig med jobbet och beger mig till House of Shapes för lite vibes och mojo.