Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Madama Butterfly forever

Asmik Gregorian som Madama Butterfly på Operan i Stockholm. Foto: Markus Gårder.

Asmik Gregorian som Madama Butterfly på Operan i Stockholm. Foto: Markus Gårder.

Vad är framtid och känslor i framtiden jämfört med nuet och de känslor man har nu? Den frågan ställer sig regissören Kirsten Harms i sin version av Puccinis opera ”Madama Butterfly” som går på Kungliga Operan i Stockholm och menar att det är kärnan i den tragedi som därefter följer den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans romans och äktenskap med Butterfly. Kärleken, menar Harms, är äkta från Pinkertons sida medan han vet att löftet om äkta make är osant. För Butterfly finns ingen annan, varken kärlek eller utväg. I och med sin kärlek till Pinkerton är hon förskjuten och fördömd – ensam när han sviker. Kemin mellan skådespelarna är oerhörd, de övertygar från början till det bittra slutet. Jag gråter ohejdat.

Kuriosa som kan vara avgörande för rolltolkningen är att Asmik Grigorian som spelar Butterfly har ett särskilt förhållande till rollen. Hennes mor, Irina Milkeviiute, var gravid med Asmik när hon sjöng Butterfly mot hennes far, Gegam Grigorian, som sjöng Pinkerton. Asmik som liten spelade därefter barnet som Butterfly och Pinkerton får. Hon är med andra ord född i karaktären.

Regissörens förhoppning, att kvällen blir oförglömlig, slår in. Med råge. När jag ser på nedan klipp, bakom kulisserna, gråter jag igen. För att jag tror på det. Igen. Jag sörjer för Butterfly och för alla svikna löften och brustna hjärtan.

Föreställningen går den 16, 22 och 26 oktober 2015 och sedan i juni 2016.

Denna text publiceras även på http://www.slynglar.com/

Butoh, Dramaten och löpning

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Livet går inte i repris, det vet vi, och det är så en får leva. En vill leva. Jag ser till att maxa. Igår var det heldag hos SU-EN i Almunge för att podda om butoh, sedan bil hem för att löpa och hålla igång inför Frankfurt marathon 25 oktober. Och efter promenadmiddag (burgare i hand) gick vi på Shakespeares ”Trettondagsafton” Dramaten. Avslutade hemma med att se ”Stämning” med Klungan. Varför vila på hanen när man kan skjuta skott efter skott och ha kul? 

Trevlig höstvecka önskar jag er!