Caroline Hammar har en synnedsättning som innebär att hon ser väldigt dåligt. Hon är också dansare och föreläser i dag om hur det är att leva – och dansa – med mindre syn än normen kräver.
Jag satte mig vid ett bord på Musikaliska för att lyssna på föreläsningar om att dansa med funktionsvariation. Vi körde en hastig presentationsrunda och den som satt till vänster om mig svarade att hon också frilansade, precis som jag. Efter den första föreläsaren (om att koreografera människor med funktionsvariationer) gick denna frilansare upp och höll sin föreläsning “Jag är inte synskadad, jag har en synnedsättning”. Det var Caroline Hammar som jag några veckor senare fick äran att träffa på Fotografiska för att höra henne berätta igen. Förra gången fick jag springa därifrån innan hon var klar, men det jag hörde var tillräckligt intressant för att jag skulle kludda ned mitt namn och nummer på en servett innan jag gick. Men så insåg jag att hon kanske skulle missa den så jag fick dra i andra trådar för att hitta henne.
Därför: Tack Signe Landin!
Berätta om din bakgrund – vem är du?
– Jag är från Vintrosa, ett litet samhälle utanför Örebro. Mina föräldrar är idrottslärare och jag har en lillasyster och storebror. Vi har alla sysslat mycket med idrott och gymnastik var min grej från 6 års ålder. Sedan har jag alltid dansat och sjungit. Jag hade glasögon från 4 års ålder men först när jag var runt 9-10 år började även de vuxna runtom mig upptäcka att min syn var väldigt dålig. Eftersom jag inte ville att andra skulle tycka att det var något “fel” på mig låtsades jag se på samma sätt som mina kompisar och hittade strategier för att passa in i normen. Jag fick hjälpmedel som jag inte ville använda. Jag var väldigt bestämd och visste att jag kunde klara skolan bra vilket mina betyg visade. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men poängen var att jag inte fann mig i att särbehandlas eller betraktas som annorlunda.
Caroline såg inte sin synskada som en svaghet utan insåg att hon bara hade andra förutsättningar. Hennes integritet var hög och hon läste ikapp sådant hon missade på lektionerna hemma, då med sina hjälpmedel. På gymnasiet blev det tuffare.
– Jag såg allt sämre och flyttade till Stockholm som 16 åring för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Det som var svårt var att få det jag behövde i de teoretiska ämnena. Jag tror inte att de var vana vid elever med funktionsnedsättning och jag hade dessutom svårt att ställa rätt krav eftersom jag inte själv visste vad jag hade rätt att kräva. Jag har alltid spelat, agerat, som att jag ser bra. Jag vill inte att någon ska se på mig på ett annat sätt bara för att jag ser dåligt. Folk beter sig ofta annorlunda när de vet att jag har en svår synnedsättning. Inte alltid positivt.
I dag ser hon sin synskada som en tillgång. Hon inser att det här är inte hennes problem och att hon har rätt att få det stöd hon behöver och hon vill uppmuntra andra att ställa krav.
– Funktionsnedsättningar måste avdramatiseras. Det handlar om att alla inte tillhör normen. Jag tror inte alls att folk vill vara elaka men okunskap leder till att många ser på en person som inte tillhör funktionsnormen som en person som har ett problem.
Caroline menar att man inte går runt och bär på ett funktionshinder utan att miljön kring den med funktionsnedsättning kan vara hindrande. Hon hänvisar till den nya lagen om tillgänglighet som gick igenom i januari 2015.
– I Sverige har vi legat efter med lagstiftningen om man ser till våra grannländer. Jag är så glad att mångfaldsfrågan är uppe på agendan och att vi allt mer antar det normkritiska perspektivet.
I dag är hon egenföretagare och föreläser bland annat om hur det är att leva med en synnedsättning. Och att dansa med den.
– Dans är många gånger så visuellt. Också hur vi lär ut dans. “Se och upprepa”. I yogan kan du nästan röra dig efter handledaren med slutna ögon eftersom du guidas genom rösten och terminologin på ett annat sätt.
Hon föreläser för att hon känner ett ansvar att berätta.
– Jag vill att fler får en förståelse om att det finns funktionsnedsättningar som är osynliga. Jag ser tillexempel ut som att jag tillhör normen även om jag inte gör det.
Och det är precis så. Jag möter hela tiden hennes blick och kände jag inte till att hon har en synskada hade jag inte kunnat ana det.
Vad betyder dansen för dig?
– Jag har en komplicerad relation till dans. Det har handlat mycket om att passa in och stöpas i en viss form så jag har bråkat en del med dansen. Inte så mycket för min funktionsnedsättning utan för kroppsidealet som är så statiskt. Jag har alltid rört på mig och dansat, haft roligt med dansen. Men det blir en krock med normerna och idealen och utmaningen blir att lusten att dansa kommer och går. Efter gymnasiet sjönk min lust ordentligt och jag hamnade i en identitetskris. Vem är jag utan dansen?
Caroline läser i dag till beteendevetare med inriktning psykologi och tar snart sin examen.
– Sedan är jag yogainstruktör, håller föreläsningar och har en konsultverksamhet där jag föreläser. Jag håller kvar vid dansen, men föreläsningarna är det jag ägnar mig mest åt just nu. Jag vill nå ledande personer i samhället, jobba mer på lärarutbildningarna, mot företag och också lobba frågorna politiskt.
Dansar du inom någon särskild genre?
– Mest modern, nutida dans. Jag gick den moderna danslinjen på Kungliga Svenska Balettskolan.
Hur har din synnedsättning (kongenital tappdystrofi) påverkat dig, tror du? Även om du kanske inte kan jämföra med något annat?
– Jag vet inte. Men jag har tidigt varit väldigt medveten om orättvisor och jobbat för att motverka dem.
Vad driver dig?
– Det varierar. Ilska, orättvisa. Att vilja förändra och påverka. Jag drivs av att jag märker att jag påverkar med mina föreläsningar och att folk tar till sig av det jag pratar om. Jag vill vara med och skapa attitydförändring i samhället. Jag jobbar mycket med ungdomar och de gör mig väldigt motiverad att skapa förändring.
Vad vill du säga till andra som dansar och har motgångar?
– Se till att du dansar för din egen skull och inte för att du borde eller för någon annans skull. Det är viktigt att fundera över varför man gör det. Mår du bra av det och drivs av din egen lust ska du fortsätta.
Hur behandlar samhället människor med funktionsvariationer?
– Eftersom min synskada inte är särskilt märkbar möter jag inte så mycket särbehandling som många andra. Jag kan ofta välja när jag vill berätta och hur. Men jag har vänner som använder rullstol, käpp eller ledarhund som till exempel bemöts på helt andra sätt. Folk är ibland framfusiga, hjälper till utan att fråga och sådana saker. Jag tror tyvärr att vissa bara ser en persons funktionsnedsättning, generaliserar och drar slutsatser om personen utifrån det. Det tråkigaste är nog att många jag möter som inte har så mycket erfarenhet har låga förväntningar på personer som inte tillhör funktionsnormen.
Hur hanterar du dina egna fördomar?
– Det farligaste man kan göra är att tro att man inte har fördomar. Jag inser att jag har fördomar och därför jobbar jag med att förändra dem. Varje dag.
Var träffar man dig nästa gång?
– Publikt? Då är det på Dans och Cirkushögskolan den 27 mars. Jag håller en workshop under exchange perspectives som arrangeras av bland annat DOCH och Dansens Hus och där sitter jag också med i en panel.
Läs mer om det här: http://dansenshus.se/exchange-perspectives/
Något du vill lägga till?
– Att val av begrepp är väldigt viktigt och det påverkar attityder mer än vad man kan tro. Vårt språk påverkar hur vi ser på och kategoriserar människor i olika fack. Jag säger inte att jag är synskadad. Jag har en synnedsättning eller synskada. Det är så viktigt att inte tro att människor är funktionshindrade utan att funktionshinder uppstår i mötet med en otillgänglig miljö. Hinder är inget en person bär på. Dessutom är begreppet funktionsvariationer jättebra, men bara om vi inkluderar alla människor i begreppet och slutar säga att vissa personer har funktionsvariationer. Det är hela poängen med begreppet. Det är genom den typen av utveckling som vi kan sluta tala om integrerad dans och istället prata om dans.
Om kongenital tappdystrofi: Det är en medfödd synnedsättning som innebär att man har har centralt synfältsbortfall och endast ser i periferin. Och i Carolines fall är synskärpan i preriferin mindre än 10 procent.
Gå gärna in på Carolines hemsida och läs mer om henne här: www.carolinehammar.se
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
tellaboutdance 