Vårshow 2015 på Maxim närmar sig…

Jag mötte teatern (Maxim) häromdagen när jag promenerade och kom på att det är ett år sedan snart som jag uppträdde här senast. House of Shapes vårshow 2014 och jag var pirrig som en 17-åring och erfaren som en 36-åring. Erfarenheten handlade inte om dans utan om att ha år på nacken och viss vana att uppträda inför publik. Jösses vad roligt det var. Nu markerar jag mina koreografier varje kväll (så ni vet Malin Emmoth och Christopher Bergström) och är pepp.

Mellan den 16-17 maj är showen igång på Maximteatern i Stockholm – kom för 17 gubbar. 

I dag går Dödsdansen där men om några veckor så…

Annonser

Bakfull

Igår var jag i Växjö och kursade, går ju ”Att undervisa i dans och rörelse/musik i skolan” på Linnéuniversitetet där. Testade nu att åka dit och hem över dagen istället för att hotellsova. Och det gick ju fint. Två grejer bara. Jag har en guldregel om att resedagar är godisdagar – om en vill. Därför hade jag med mig barnsligt gott lösgodis som jag knaprade i mig medan jag netflixade och jobbade på tåget ned/upp. Den sockerkicken som är en kroppschock samt att vara på resande fot under en heldag har utlöst känslan av att vara rejält bakfull. Ick. Så nu tar jag mig till en plågande klass med Oscar Jöback för att slå den känslan ur hågen. Lite nackmassage skulle inte sitta helt fel heller…

Här har jag hämtat en bild (selfie) från Springtime.  Oscar Jöback.

Här har jag hämtat en bild (selfie) från Springtime.  Oscar Jöback.

Dans i teater – hur funkar det?

Har just sett Moment:teaterns uppsättning av ”Don Quijote” och den inleddes, den dallrande första minuten, av koreograferade rörelser: dans. Det är inte alls ovanligt. De senaste teaterföreställningarna jag sett har alla innehållit koreograferad dans.  ”Johanna” på Dramaten och ”Metropolis” på Stadsteatern är två exempel. I den senare är det dessutom Örjan Andersson som står för koreografin. 

Och jag vet inte. Alltså om det funkar. Denna pausfågelkänsla, att lite för enkelt slänga in dans, ger en känsla av att minimera dans som konstform. Men. Jag ska fundera vidare. Albin och jag som var och såg ”Don Quijote” ikväll ska recensera denna. Då kanske jag har tänkt klart.

 

Ta det piano piano

Jag ska se ”Piano Piano” med koreograf-trion Andersson/Kvarström/Caprioli – men inte på premiären på Kulturhuset (Klarascenen) som är ikväll. Gå om du kan – de ska dansa tillsammans med Schuberts pianoverk…

 

Balett och performance i Marabouparken

Var i Sumpan igår och åt lunch med en kompis. Hjärtar Sundbyberg då mitt första sommarjobb som journalist (efter ett år på Kalix Folkhögskola) skedde där, som redaktör på Tidningen Mitt I (Södra Roslagen/Vallentuna/Täby/Danderyd) då jag kuskade runt i bil med fotograf i mina täckningsområden men med basen fast i Sundbyberg. Det är 15 år sedan. Sedan dess har jag varit där sporadiskt men aldrig besökt Marabouparken fast det lockat. Och nu, med början den 24 mars, drar det extra mycket eftersom det är en utställning om performance och balett som kommer på besök. Den amerikanska konstnären Mierle Laderman Ukeles släpper en bok och ordnar med fest. ”Seven work Ballet” heter boken som låter balettarbeten och pråmarbeten mötas.

Ses där!

För att få lugn

måste jag sätta mig ner efter en heldags arbete och arbeta. Fortsätta skriva fast det kryper lite i kroppen. Efter min milarunda igår på Djurgården har jag i dag knappt gjort något fysiskt alls utöver morgonstretch med kaffe i hand. I går jobbade jag med fötterna medan jag såg på teve och rullade sedan en triggerboll (Casalls är en liten ljuvlig sak) under vardera fot i 30 min. Kändes varmt och bra. Men på natten vaknade jag av otroliga känningar i fötterna. Bara att fortsätta arbetet mao. De ska stärkas!

Men nu sitter jag med massor massor och massor av intervjuer som ska uppdateras och skrivas och läggas på hög för att snart komma till användning. Det är en ynnest att träffa dessa yrkesdansare och koreografer, skapare och producenter, beställare och leverantörer av drömmar och verklighetsflykt, forskning och ytterligheter. Att göra alla rättvisa – mitt uppdrag. Men så jobbar jag med en dunderkonstnär också som skissar och målar av alla på ett fabulöst sätt. Jag är så stolt. 

Men nu, för att inte fördröja mig i detta pladder – mot ordskogen och vidare. 

En annan syn på dans

Caroline Hammar har en synnedsättning som innebär att hon ser väldigt dåligt. Hon är också dansare och föreläser i dag om hur det är att leva – och dansa – med mindre syn än normen kräver.

Jag satte mig vid ett bord på Musikaliska för att lyssna på föreläsningar om att dansa med funktionsvariation. Vi körde en hastig presentationsrunda och den som satt till vänster om mig svarade att hon också frilansade, precis som jag. Efter den första föreläsaren (om att koreografera människor med funktionsvariationer) gick denna frilansare upp och höll sin föreläsning “Jag är inte synskadad, jag har en synnedsättning”. Det var Caroline Hammar som jag några veckor senare fick äran att träffa på Fotografiska för att höra henne berätta igen. Förra gången fick jag springa därifrån innan hon var klar, men det jag hörde var tillräckligt intressant för att jag skulle kludda ned mitt namn och nummer på en servett innan jag gick. Men så insåg jag att hon kanske skulle missa den så jag fick dra i andra trådar för att hitta henne.
Därför: Tack Signe Landin!

Berätta om din bakgrund – vem är du?

– Jag är från Vintrosa, ett litet samhälle utanför Örebro. Mina föräldrar är idrottslärare och jag har en lillasyster och storebror. Vi har alla sysslat mycket med idrott och gymnastik var min grej från 6 års ålder. Sedan har jag alltid dansat och sjungit. Jag hade glasögon från 4 års ålder men först när jag var runt 9-10 år började även de vuxna runtom mig upptäcka att min syn var väldigt dålig. Eftersom jag inte ville att andra skulle tycka att det var något “fel” på mig låtsades jag se på samma sätt som mina kompisar och hittade strategier för att passa in i normen. Jag fick hjälpmedel som jag inte ville använda. Jag var väldigt bestämd och visste att jag kunde klara skolan bra vilket mina betyg visade. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men poängen var att jag inte fann mig i att särbehandlas eller betraktas som annorlunda.

Caroline såg inte sin synskada som en svaghet utan insåg att hon bara hade andra förutsättningar. Hennes integritet var hög och hon läste ikapp sådant hon missade på lektionerna hemma, då med sina hjälpmedel. På gymnasiet blev det tuffare.

– Jag såg allt sämre och flyttade till Stockholm som 16 åring för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Det som var svårt var att få det jag behövde i de teoretiska ämnena. Jag tror inte att de var vana vid elever med funktionsnedsättning och jag hade dessutom svårt att ställa rätt krav eftersom jag inte själv visste vad jag hade rätt att kräva. Jag har alltid spelat, agerat, som att jag ser bra. Jag vill inte att någon ska se på mig på ett annat sätt bara för att jag ser dåligt.  Folk beter sig ofta annorlunda när de vet att jag har en svår synnedsättning. Inte alltid positivt.

I dag ser hon sin synskada som en tillgång. Hon inser att det här är inte hennes problem och att hon har rätt att få det stöd hon behöver och hon vill uppmuntra andra att ställa krav.

– Funktionsnedsättningar måste avdramatiseras. Det handlar om att alla inte tillhör normen. Jag tror inte alls att folk vill vara elaka men okunskap leder till att många ser på en person som inte tillhör funktionsnormen som  en person som har ett problem. 

Caroline menar att man inte går runt och bär på ett funktionshinder utan att miljön kring den med funktionsnedsättning kan vara hindrande. Hon hänvisar till den nya lagen om tillgänglighet som gick igenom i januari 2015.

– I Sverige har vi legat efter med lagstiftningen om man ser till våra grannländer. Jag är så glad att mångfaldsfrågan är uppe på agendan och att vi allt mer antar det normkritiska perspektivet.

I dag är hon egenföretagare och föreläser bland annat om hur det är att leva med en synnedsättning. Och att dansa med den.

– Dans är många gånger så visuellt. Också hur vi lär ut dans. “Se och upprepa”. I yogan kan du nästan röra dig efter handledaren med slutna ögon eftersom du guidas genom rösten och terminologin på ett annat sätt.

Hon föreläser för att hon känner ett ansvar att berätta.

– Jag vill att fler får en förståelse om att det finns funktionsnedsättningar som är osynliga. Jag ser tillexempel ut som att jag tillhör normen även om jag inte gör det.

Och det är precis så. Jag möter hela tiden hennes blick och kände jag inte till att hon har en synskada hade jag inte kunnat ana det.

Vad betyder dansen för dig?

– Jag har en komplicerad relation till dans. Det har handlat mycket om att passa in och stöpas i en viss form så jag har bråkat en del med dansen. Inte så mycket för min funktionsnedsättning utan för kroppsidealet som är så statiskt. Jag har alltid rört på mig och dansat, haft roligt med dansen. Men det blir en krock med normerna och idealen och utmaningen blir att lusten att dansa kommer och går. Efter gymnasiet sjönk min lust ordentligt och jag hamnade i en identitetskris. Vem är jag utan dansen? 

Caroline läser i dag till beteendevetare med inriktning psykologi och tar snart sin examen.

– Sedan är jag yogainstruktör, håller föreläsningar och har en konsultverksamhet där jag föreläser. Jag håller kvar vid dansen, men föreläsningarna är det jag ägnar mig mest åt just nu. Jag vill nå ledande personer i samhället, jobba mer på lärarutbildningarna, mot företag och också lobba frågorna politiskt. 

Dansar du inom någon särskild genre?

– Mest modern, nutida dans. Jag gick den moderna danslinjen på Kungliga Svenska Balettskolan. 

Hur har din synnedsättning (kongenital tappdystrofi) påverkat dig, tror du? Även om du kanske inte kan jämföra med något annat?

– Jag vet inte. Men jag har tidigt varit väldigt medveten om orättvisor och jobbat för att motverka dem.

Vad driver dig?

– Det varierar. Ilska, orättvisa. Att vilja förändra och påverka. Jag drivs av att jag märker att jag påverkar med mina föreläsningar och att folk tar till sig av det jag pratar om. Jag vill vara med och skapa attitydförändring i samhället. Jag jobbar mycket med ungdomar och de gör mig väldigt motiverad att skapa förändring.  

Vad vill du säga till andra som dansar och har motgångar?

– Se till att du dansar för din egen skull och inte för att du borde eller för någon annans skull. Det är viktigt att fundera över varför man gör det. Mår du bra av det och drivs av din egen lust ska du fortsätta.

Hur behandlar samhället människor med funktionsvariationer?

– Eftersom min synskada inte är särskilt märkbar möter jag inte så mycket särbehandling som många andra. Jag kan ofta välja när jag vill berätta och hur. Men jag har vänner som använder rullstol, käpp eller ledarhund som till exempel bemöts på helt andra sätt. Folk är ibland framfusiga, hjälper till utan att fråga och sådana saker. Jag tror tyvärr att vissa bara ser en persons funktionsnedsättning, generaliserar och drar slutsatser om personen utifrån det. Det tråkigaste är nog att många jag möter som inte har så mycket erfarenhet har låga förväntningar på personer som inte tillhör funktionsnormen.  

Hur hanterar du dina egna fördomar?

– Det farligaste man kan göra är att tro att man inte har fördomar. Jag inser att jag har fördomar och därför jobbar jag med att förändra dem. Varje dag.

Var träffar man dig nästa gång?

– Publikt? Då är det på Dans och Cirkushögskolan den 27 mars. Jag håller en workshop under exchange perspectives som arrangeras av bland annat DOCH och Dansens Hus och där sitter jag också med i en panel. 

Läs mer om det här: http://dansenshus.se/exchange-perspectives/

Något du vill lägga till?

– Att val av begrepp är väldigt viktigt och det påverkar attityder mer än vad man kan tro. Vårt språk påverkar hur vi ser på och kategoriserar människor i olika fack. Jag säger inte att jag är synskadad. Jag har en synnedsättning eller synskada. Det är så viktigt att inte tro att människor är funktionshindrade utan att funktionshinder uppstår i mötet med en otillgänglig miljö. Hinder är inget en person bär på. Dessutom är begreppet funktionsvariationer jättebra, men bara om vi inkluderar alla människor i begreppet och slutar säga att vissa personer har funktionsvariationer. Det är hela poängen med begreppet. Det är genom den typen av utveckling som vi kan sluta tala om integrerad dans och istället prata om dans.

Om kongenital tappdystrofi: Det är en medfödd synnedsättning som innebär att man har har centralt synfältsbortfall och endast ser i periferin. Och i Carolines fall är synskärpan i preriferin mindre än 10 procent.

Gå gärna in på Carolines hemsida och läs mer om henne här: www.carolinehammar.se

Tips om dans i Kulturnatten

Svenska Kungliga Balettskolan är med för första gången på Kulturnatt den 25 april 2015 och deras utbud ser bra ut.  Bara gästspelet, en föreställning med Transitions Dance Company från London som besöker Sverige för första gången är hett. Sen kan alla testa balett och samtida modern dans. Varför missa det?

Spana in! Ha kul! Hela Kulturnatta!

Mera dans till folk

Möjligheten till dans och att möta dans i olika former finns – hallå. Här kommer några tips om du missat dem.

– Kulturhuset/Stadsteatern dansscen har under våren lockat oss med att se dansrepetitioner på torsdagar och klätt det hela i afterworkens dress. Man får även tala med dansare och koreografer och behöver ingen förkunskap i dans. Fri entré men föranmälan krävs. Passa på den sista gången nu på torsdagen den 12 mars!

– På samma ställe hålls det gratis workshop i street för dig mellan 13-25 år på tisdagar/söndagar ända fram till juni. De kör enligt ”each one teach one” och lärare och elever mixas. Kolla in Megashop som projektet heter.

Musikaliska anordnar Mötesplats Barnkultur där föredrag om kultur för de unga i samhället. Jag har varit med de senaste gångerna och det är alltid givande, både med föreläsningarna och med folket som är där. Fri entré men gärna en föranmälan.