Det är väldigt grått ute nu. Och det smittar av sig på insidan emellanåt. När jag inte kommer åt att dansa, springa eller vara med mina barn (tre energikickar) så blir det lätt ett filter av grått som omsluter mig inifrån. Då kan det vara läge att acceptera. Checka in på hotell och sträckkolla på film. Det gör vi sedan igår. Pausar vardagen och tar Grand och Rival i några dagars svep. Och ikväll ser jag ju äntligen star wars. Ses igen på julafton!
Från 30 september 2014:
Är du också sugen på det? Att bygga balettstång i hemmet? Jag menar du kanske har googlat det och hamnat här. Jag googlar bygga balettstång hemma och hamnar på min tidigare dansblogg tellaboutdance. Det är ett projekt jag haft med mig sedan flera år tillbaka och det kommer att bli av, men när? Beslutsamt tog jag häromdagen upp tråden igen och gick in på Fredells hemsida. De har i stort sett det som krävs men jag är inte säker på om de har fästen till väggen. Men så gick jag vidare och hamnade här (sportime.se) Det är i stort sett bara att beställa men jag vet inte om jag kan göra det som privatperson. Och så är fraktkostnaden inget att leka med. Men jag går vidare och ser om det är något för mig.
Såg Madonna den 14:e november. Ni vet dagen efter de fruktansvärda Paris-dåden fredagen den 13:e. Hennes hjärta var verkligen med och det var så fint att se hur hon, som faktiskt alltid hållit politiska anföranden och tagit ställning på sina konserter, tog ett ansvar och höll ett bra tal som avslutades med en tyst minut. Vi stod nära henne i Golden Circle-området och tillsammans var vi 40 557 personer som höll andan och tårarna tillbaka. Tillsammans. Starkt.
I dag rekommenderar jag denna video som Emma Portner koreograferat och dansar. Justin Biebers ”Life is worth living”.
Asmik Gregorian som Madama Butterfly på Operan i Stockholm. Foto: Markus Gårder.
Vad är framtid och känslor i framtiden jämfört med nuet och de känslor man har nu? Den frågan ställer sig regissören Kirsten Harms i sin version av Puccinis opera ”Madama Butterfly” som går på Kungliga Operan i Stockholm och menar att det är kärnan i den tragedi som därefter följer den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans romans och äktenskap med Butterfly. Kärleken, menar Harms, är äkta från Pinkertons sida medan han vet att löftet om äkta make är osant. För Butterfly finns ingen annan, varken kärlek eller utväg. I och med sin kärlek till Pinkerton är hon förskjuten och fördömd – ensam när han sviker. Kemin mellan skådespelarna är oerhörd, de övertygar från början till det bittra slutet. Jag gråter ohejdat.
Kuriosa som kan vara avgörande för rolltolkningen är att Asmik Grigorian som spelar Butterfly har ett särskilt förhållande till rollen. Hennes mor, Irina Milkeviiute, var gravid med Asmik när hon sjöng Butterfly mot hennes far, Gegam Grigorian, som sjöng Pinkerton. Asmik som liten spelade därefter barnet som Butterfly och Pinkerton får. Hon är med andra ord född i karaktären.
Regissörens förhoppning, att kvällen blir oförglömlig, slår in. Med råge. När jag ser på nedan klipp, bakom kulisserna, gråter jag igen. För att jag tror på det. Igen. Jag sörjer för Butterfly och för alla svikna löften och brustna hjärtan.
Föreställningen går den 16, 22 och 26 oktober 2015 och sedan i juni 2016.
Denna text publiceras även på http://www.slynglar.com/
Har haft en minisemester parat med jobb på Ett hem i Stockholm. Firman inklusive blogg/bok/podd går så pass bra att jag kan köpa tjänster som digital redovisning och fakturering. Tidigare har jag meckat med det skriftligt och för hand och i ganska skräpiga word-mallar. Tjoho för att förenkla!
Och angående mitt hem (där jag även jobbar när jag inte sitter på Fotografiska) så var det en bostads-artikel i Östermalmsnytt och Södermalmsnytt där vi fick ge lite perspektiv på att bo och leva tillsammans. Det behöver inte se ut som alla tror att det måste. Läs den här ”Det får vara trångt om härligheten”
Självklart har jag jobbat för låg lön många gånger i mitt liv. Jag var under en tid känd i kompiskretsen för att jobba nästan uteslutande ideellt medan de andra klättrade på sina ambitionsstegar. Alla åt olika håll.
Jag såg inga problem med gratisarbetet utan älskade det jag gjorde och åt grönsakssoppa. Musikfestivaljobbet med Pop Dakar, detta guldbarn av festivaler, var visserligen obetalt men underbart. På en fest hos Anko och Micke fick jag till och med pris för att vara den bästa ideella arbetaren (jag var nog den enda). Det var en guldsprejad halvboll av frigolit med en vimpel och text undertill. Där skulle ha suttit en tia fick jag höra sedan men den hade trillat av och lågavlönade som vi alla var på den tiden slank den säkert vidare. På samma fest blev jag även prisad för bästa klädsel och det kan sägas att jag hade vita piratbyxor med blå/röda streck och rutor, röda knästrumpor och ankar-örhängen i matchande färger. Det var en kvalitetsfest och jag minns den som igår.
Hur som helst.
I dag är jag inte lika benägen att jobba hårt till underlön (jag är erfaren och har barn) och det suger att gång på gång inse att lönerna inom kultursektorn är så chockerande låga. Detta är ingen braskande nyhet men eftersom jag i dag, efter en sommars förhandling, fick veta att ett jobb som presschef på en kulturinstitution inte blev något med behöver jag kräkas lite. Inte på dem utan på läget i stort. Lönen som erbjöds var tusenlappen över det jag fick som nyutexaminerad journalist 2001. På en lokaltidning. Som redigerare.
Det är fanken inte klokt.
Det börjar närma sig. I dag bokade jag biljetter till Calmar minsann. Och eftersom väntan har bestått i att vela mellan bil eller inte belönade sjukt nog SJ mig med att ha sommarrabatt vilket gjorde 1:a-klassresan blev billigare än 2:a-klassvarianten. Och framdukad frukost på morgonen. Fina fina SJ. Nu är intervjuschemat nästan spikat, historia, fik, slott, bad, dyk, teater, Robert Gustavsson, Skotsk pub, minibadstrand och ja du vet. Dansreportaget är litet off balance, jag har två intervjuer men inga riktiga tider satta än, men det är helt ok. Sånt löser sig. Väl.
Nu knäpper jag igen min dator som hjälper mig med jobbet och beger mig till House of Shapes för lite vibes och mojo.
Min dröm om balettstång i hemmet växer vidare. Den existerar visserligen, är en solklar verklighet sedan ett halvår tillbaka och… används ändå så sparsamt i dagsläget. Varför? Justeringsläge. Några anledningar:
– Placeringen. Balettstången är på det enda stället där den får ta plats och också pryder hemmet. Men det betyder inte att den är optimal. Lyckan över att se den övergår i irritation när jag ställer mig vid den.
– Minimalt. Med vägg. Det är 60 centimeter i bredd och när jag glider längs stången med foten tar den slut och jag får göra dåliga förflyttningar med den stående foten som känns i knät.
– Ofärdig. Spegelväggen som var några speglar för kort har jag inte byggt vidare på. Blott tre speglar hög kapas huvudet och det är trist att inte kunna psyka sig själv när man vill ge upp.
– Lös. Stången är inte fastsatt och det beror på att jag ska fixa nya väggfästen och innan de är på plats skruvar jag inte fast den. Hög rammelrisk vilket jag är medveten om. Presterar därefter.
– Fästen. De väggfästen som jag har i dag är vanliga som används till ledstång i trapphus. Fästen ska givetvis specialbeställas. De som håller stången på plats (nåja) är för nära väggen vilket klämmer fast foten och gör mig yr då jag kommer för nära och kikar ned på fötterna då jag inte kan se rakt fram.
Allt detta leder till… att stången inte blir färdig för att den inte står i rätt hem. Så jag ska fixa till denna provisoriska stång och på sikt, i ett annat hem, bygga den ultimata balettstången.
2 B continued.
Här är mitt tidigare inlägg om balettstång i hemmet.
Nä. Det blir ingen festival i Kiruna för mig i år. Heller. Men jag kollar igenom bandlistan och tycker de klarat sig skapligt. Linda Pira-bokningen står ut lite och Beatrice Eli – wow! Nedan två av mina favoriter med dem. Det blir ialla fall andra resor inom landet i sommar. Kalmar. Gotland. Kiruna, fast senare. Mycket dans och jobb helt enkelt.
Eftersom jag numera har kopplingar till Dalarna så tänkte jag ibland byta ut min hedran av hembyn Vittangi vilket betyder att jag bär en tröja med namnet skrivet till en variant: Borlänge-hedran eller en allmän Dalarna-hedran. Gillar oavsett Street hippie och i mintmössan kommer jag att äga vintern.
En mötesplats för landets pescetarianer.
Ulrika Park
Om livet före och efter en gastric bypass operation.
Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..
Stuff and things.
an archive of texts written between 2013 - 2016
tellaboutdance 