Jag skrattar åt Swift

 

När Taylor Swift gör ”Shake it off”. Det är så jag känner ofta när jag dansar. Ba, jag är så bra i huvudet och skämmes när jag ser spegelbilden. Men det är ”skit samma och ha kul”. Jag har FÖR roligt.  

Kursen som kursade

Det finns ingen mening med saker och ting, de bara händer, inte sant? Och sedan ska man hantera händelserna efter bästa förmåga. Mitt senaste exempel är kursen i ”Att undervisa i dans och musik/rörelse i skolan” på Linnéuniversitetet i Växjö som totalkrockar med mitt liv i övrigt. Jag kommer inte kunna gå den i vår och jag var så nära så nära. De fem tillfällen som vi faktiskt ska träffas är på torsdagar (när jag är dedikerad housen på House of Shapes) och dessutom jämna veckor när jag har barnen hos mig. Och hur jag än twerkar går det inte. Jag kan inte bända bort faktumet att jag inte kommer att kunna närvara på de viktiga träffarna. 

Bara att hantera. Efter bästa förmåga. Det verkar som att kursen ges igen våren 2016 så upp på hästen igen då. Frågan är nu om jag ska hoppa på kursen på Stockholms universitet, ”Teater- och dansvetenskap med fokus på genus och feminism” som var mitt andrahandsval. Den är mycket mer omfattande, intressant men kräver också mer av mig då den ges på helfart. 

Får begrunda detta ett tag.

I väntan på en dansare som aldrig kommer

Och det är inte hennes fel. Inte mitt heller. VI har bara bokat dag, inte tid. Sen har jag förutsatt att det är den vanliga tiden jag brukar träffa mina intervjuobjekt. Kl 10. Den näst vanligaste är kl 14. Och på 3:e plats kommer kl 19. Efter en espresso (x2) och två muggar grönt te med mango och lime och en minifrukost med bröd och kalkon tar jag och beställer in kaffet som ska hjälpa mig genom dagen…

Nu fick vi tag i varandra. Det var den ovanliga tiden 11 som först kommer på 7:e plats av intervjutider genom tiderna. Nu hämtar jag kaffet och kör på. Maria är på väg.

Happyface, eller sleepyface. #vurma #vurmahornstull #seger #segergest

Favorit i repris: Ur sängen till händerna

Händerna. Armarna. Överkroppen. Det är det som avgör om du är skillad dansare. Dina fötter är också viktiga. Och andra detaljer. Men nu fokuserar vi på Händerna, a’it. Och fortsätt kolla för all del. Aya Sato är en slipad kniv.

I dag är livet en skridskoåkarvals

Om dagen igår var seg i skrivandet gick det framåt och uppåt på kvällen. När klockan slog 21 fick jag luft och började sammanställa och skriva. Änt-e-ligen! Sju sidor text av två intervjuer med en koreograf och en liten film av densamma när han improviserar. Den spar jag till senare tillfälle. 

Jag är minimalt, men ändå, insnöad på pardans för tillfället och ser på polka och polska. Två fina danser var för sig, lätta att blanda ihop. Och bara för att trippa lite, visste du att P2-programmet Klassisk morgon ordnar en discogreja till klassisk musik, Kulturnatten den 31 januari i Växjö. Ett av musiktipsen är Émile Waldteufels ”The Skaters Waltz”.

Att skriva Dansboken

Sitter och ska färdigställa intervjuer till Dansboken. Men ångesten detta ger alltså, ack. Det är till att ha en redaktör som kan piska på en och mana framåt. Tack, jag har skaffat mig ett gäng sådana. Så vad gör jag? Stannar upp. För jag läser intervjun med Malin Hellkvist-Sellén och blir stimulerad av ett citat från hennes hemsida som jag plockat för samtalsstöd. Hon är så INTRESSANT.

Nu doftar kaffet bakom min rygg och Debussy i högtalarna manar på. Framåt då. 

Med Dom ger tanken kropp föddes den idé som arbetet vilat på sedan dess: att skapa verk med uttryck som försöker få publiken att genomgå en process med sig själv med spår av den process som ensemblen haft.

— malinhellkvistsellen.se

Komma igång är att komma igen

Det är tufft att sätta igång igen, att inleda vårterminens dans och vara rätt så vedervärdigt i oshape. Men det är här en får börja, för det är så det funkar.

Från sommaren 2014. Får ta tag i känslan av att stå på scen och bara vara välmående.

Från sommaren 2014. Får ta tag i känslan av att stå på scen och bara vara välmående.

Baletten var helt okej och det är ju för att den går relativt långsamt. Jag hinner tänka och rätta till när jag fallerar att hänga med. Har tappat styrka och teknik eftersom jag inte pysslar med dans lika frekvent som jag önskar. Men jazzfunken med två kids som struttade runt utanför och jag som inte var klar i bollen (eller kroppen) efter helgen (klubbing på Slakthuset och Bas Mooy till 4 på morgonen) och de fyra veckornas dansuppehåll fixade inte att känna in någon dans…alls känns det som. Frustrationen som det ger är sjukt jobbig. Fast det är bara hårt arbete och en himla massa lust som för mig tillbaka. Det vet jag. Så bita ihop och fokusera och dansa dansa dansa. 

Dublin Marathon

Jag springer i alla fall igen och i lördags togs en liten kort tur på knappa 4 km innan middagen. Med broddar. Och nya skor. Jätteskönt. Har numera ett par som jag kan springa ”kortare” sträckor med på uppemot 15 km och sedan ett par, Hoka Bondi, som jag ska springa maratonlångt i. Kanske springer jag självaste maratonet i Dublin i dessa. De är att förälska sig i. Helt makalöst fina och med otrolig stuns. Min målbild är att vara en gasell och bara löpa på utan att tänka för mycket. 4,2 mil alltså. Det ska jag göra den 26 september, några dagar efter min födelsedag mao. Ska bli helt intressant att se hur min utveckling till maratonlöpare blir.

Denna vecka blir det inte särskilt mycket dans om jag inte dansar på egen hand. Jag kan inte komma iväg på många andra klasser än just de jag vet att jag ska ta. House med Malin Emmoth på torsdag (två klasser) och sedan baletten och jazzfunken med Christopher Bergström på söndag.

Ses där eller här!