En sjuk helg

Har dragits med feber och annat skräp denna helg, sitter nu och jobbar inför veckan. Roligt? Ja faktiskt. När jag är hemma sjuk finns det verkligen inget jag längtar efter mer än att åka till jobbet. Mycket för att jobbet är en hel del av den jag är. Att inte dansa på länge, att inte springa heller gör mig så blå, eller ännu mer GRÅ. Jag förtvinar.

Litet.

Och kommer igen. Det gör jag ju.

Lots of (— allt du gillar här —)

´o `

Annonser

Mer än ett år senare

Men tillbaka i wordpresskappa igen. Det var dags att komma hem igen. Till Tellaboutdance. Det är här det ska hända. Just nu händer det inte så mycket dock. Jag är sjuk, har ställt in en dansresa som skulle blivit magisk och spenderar tid i sängen istället. Men det är som det är. P3 dokumentär och Black metal moden funkar bra mot min spända febernacke. Dricker Pukkas lakritste och äter blandgodis. Ser på bilder av mina barn när vi var i Aten tidigare i mars. På ett tak i en stor stad fast i sängen hemma. Det är ok. Mitt liv alltså.

Bild 1

Kaffelösningen efter vilan

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Dricker en eftermiddagskaffe efter min vila. Det behövdes. Bägge delar faktiskt. Somnade för sent igår och sprang i morse så jag var trött efter halvdags arbete. Att sova. Bara 30 minuter. Vilken känsla, att ha den ron i kroppen och kunna det. Sedan kicka igång igen med en kaffe. Doften får mig att prisa livet. Det är i de små tingen våra gudar vilar.

Det är som sagt annorlunda att inte dansa på samma sätt längre. Att numera ha dessa intensiva dansveckor, varannan, och sedan en vecka utan. Den amputerade känslan. Men också, att upptäcka nya saker med sig själv. Att jag kan hitta lycka i annat än dans. Som häromdagen när solen sken in drabbades jag av den där Känslan. Barnen spelade spel och åt lördagsgodis, jag tvättade, det var filmkväll inplanerad. Inget mer. Ändå. Ett pirr. Jag tackar kaffet lite också, känslan när jag får i mig drycken är svårslagen.

För några veckor sedan magnetröntgades jag också. Det konstaterades ett diskbråck i c5 och c6-roten i nacken. Jag var glad att det inte vara värre och hi5-ade läkaren. Men det är klart, jag måste verkligen tänka på hur jag rör mig nu, så det inte blir skit längre fram. När jag drack kaffe efter läkarträffen genomfors jag av en naken och lycklig känning. Hade nosat på katastrofen och lyckats med en annan väg. 

Sprang imorse. Har inte gjort det på några veckor eftersom jag varit förkyld. Precis som alla andra. När jag sprang senast blev det en halvmara och mitt immunförsvar slog bakut (även klubbat på Into the Valleys förfest på Nobelberget halva natten innan). Men. Imorse, med en kopp fresh espresso i mig tog jag mig nästan 9 km på 49 min. Helt ok. Alltså väldigt skönt. Nacken kändes av, den är inte helt glad. Och ländryggen gråter lite (har blivit kall) men det går att ordna till.

Summan av detta är att kaffe är lycka. Och att det är min absolut enklaste metod att nå nirvana vilken tid som helst på dagen.

 

Blir det dans?

I julklapp fick jag en drömresa och ett drömgöromål. Att åka en vecka till New York eller Los Angeles och bara dansa. Helt otroligt. Det är ju verkligen det jag velat göra sedan jag var i NY senast och blott hann med en klass på Broadway dance center. Hip hop dessutom. Men så extremt lärorika var de två timmarna att jag insåg vad jag måste göra. Sedan är det inte enkelt att sätta tanken i förverkligande. Det kräver sin planering. Och finansiering. Att få detta är helt otroligt. Helt.

Men om det ovanstående är en dröm som kommer att realiseras har jag ett problem som touchar drömmen men är mer närliggande. Jag vet inte hur jag kommer att kunna dansa denna termin. Alltså att jobba med dans är en självklarhet, men min egen utveckling som dansare kommer kanske att få stå tillbaka ett tag. Det skär i själen men så är det också en fas att gå igenom för att komma vidare. Ibland är man och gör man mer än man kan ta in och ibland får man stå tillbaka. Det är kanske inte så farligt även om mitt dansar-jag vrålar don´t do it.

Avslutar med en annan hjärtskärande sak som är värre än så mycket annat: övergrepp och våldtäkt, som L Gaga tar upp i ”til it happens to you”. Om detta må vi berätta – och aldrig sluta.
 

Aint no sunshine

Det är väldigt grått ute nu. Och det smittar av sig på insidan emellanåt. När jag inte kommer åt att dansa, springa eller vara med mina barn (tre energikickar) så blir det lätt ett filter av grått som omsluter mig inifrån. Då kan det vara läge att acceptera. Checka in på hotell och sträckkolla på film. Det gör vi sedan igår. Pausar vardagen och tar Grand och Rival i några dagars svep. Och ikväll ser jag ju äntligen star wars. Ses igen på julafton! 

En gång recensent

Men inte så mycket idag, då fanns tiden, jag pluggade och jobbade och hade inte fått mina två barn.  Nu blir det när det blir men det blir bra ändå (Pippi, inte sant?)

Här är i allafall tre föreställningar i ett sjok. 2007. Jag var verkligen förtjust i Cendrillion… 

 

 

Bygga balettstång i hemmet – repris!

Från 30 september 2014:

Är du också sugen på det? Att bygga balettstång i hemmet? Jag menar du kanske har googlat det och hamnat här. Jag googlar bygga balettstång hemma och hamnar på min tidigare dansblogg tellaboutdance. Det är ett projekt jag haft med mig sedan flera år tillbaka och det kommer att bli av, men när? Beslutsamt tog jag häromdagen upp tråden igen och gick in på  Fredells hemsida. De har i stort sett det som krävs men jag är inte säker på om de har fästen till väggen. Men så gick jag vidare och hamnade här (sportime.se) Det är i stort sett bara att beställa men jag vet inte om jag kan göra det som privatperson. Och så är fraktkostnaden inget att leka med. Men jag går vidare och ser om det är något för mig.

 

Så värt och vackert Madonna

Såg Madonna den 14:e november. Ni vet dagen efter de fruktansvärda Paris-dåden fredagen den 13:e. Hennes hjärta var verkligen med och det var så fint att se hur hon, som faktiskt alltid hållit politiska anföranden och tagit ställning på sina konserter, tog ett ansvar och höll ett bra tal som avslutades med en tyst minut. Vi stod nära henne i Golden Circle-området  och tillsammans var vi 40 557 personer som höll andan och tårarna tillbaka. Tillsammans. Starkt.

I dag rekommenderar jag denna video som Emma Portner koreograferat och dansar. Justin Biebers ”Life is worth living”.

Kvinnor som leder medier – Ariana Grande tar ingen skit

Mycket lyckligare än du tror. Detta är 2014 års återträff på Nalen.  Foto: Torbjörn Zadig.

Mycket lyckligare än du tror. Detta är 2014 års återträff på Nalen.  Foto: Torbjörn Zadig.

När jag satt i min första mjölkkoma, ammade mitt första barn, var hemma hela dagarna, nära denna nya människa och det intensivt, så drabbades jag av lite panik. Att jag i dimman skulle skadas rent mentalt (det är sant) och mitt jobb som redaktör och projektledare var så himla viktigt för mig (japp, sant) att jag började sondera mina möjligheter att plugga med denna rödhårige son vid mitt bröst.

Året var 2009, jag sökte stipendium via mitt fack, SJF, och gick hela vägen. Kunde bara några månader senare sätta igång kursen ”Kvinnor som leder medier” vid JMK. Vilken rejäl utmaning det var, oj. Där träffade jag två andra kvinnor med samma ålder på barn som jag (Lisa och Åsa) som ammade ibland på rasterna. Och Baba från Helsingfors och Ulrika från Vasa. Och Helena och Maria. Och Gertrud. Stockholm alla tre. Och Annika från Norrköping Ja, jag minns er såklart. Alla. Även vår återföreningsresa till Helsingfors på stormigt Ålandshav när jag bar min andra (denna gång klart skalliga) bebis i åttonde månaden. Min största skräck var att få Cecilias berättelser om sina intervjuer med Estoniaöverlevande serverade vid middagsbordet. Och jag kunde inte ta udden av the horror med ett glas rött. Stod på dansgolvet medan havet stjälpte utanför och drog i mig alkoholfria drinkar och hoppades på det bästa. Blickade ut och funderade på om vi, magen och jag skulle flyta på de fem meter höga vågorna om vi nu hamnade där…

Jag har varit på de flesta återträffar sedan dess och nu är det dags igen. Den 13 november 2015 ses vi på SR igen. Kan knappt vänta. Kudos till dig Cecilia Zadig som startade kursen och fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Dessutom, har ni sett Ariana Grande stå upp mot trista normer?