Att bli dansad aka #dansboken

Självklart vill jag bli dansad av någon annan. Det är därför jag vill börja skapa dans på riktigt nu. Alltså själv. Och det låter pretentiöst, måhända – SKAPA dans – men det handlar om att genomsköljas av någon annan. Anyone. Och det är det som är spännande. Jag ska förklara genom ett annat område och sedan återkomma.

Här är jag kommer jag in i mörkret på scenen i ett av mina få egna verk ”Skymning” där Joakim Ceder skapat musiken.

På min yrkespalett har jag ju även journalistiken vilket i mitt fall betyder att jag skriver, att det är ett av mina verktyg. Det jag skriver ska läsas annars är det poänglöst, men just när jag samlar material för att skriva (läser, intervjuar, lyssnar, ser) spelar det ingen roll, då är fokus där. När texten däremot är skriven (och jag i bakhuvudet ändå har haft läsaren med mig) vill jag ju att den läses, att folk badar i den, kastar upp den i luften, äter den, lever den. Hehe…

Så är det ju sällan, men jag skulle bli glad om det hände, det förnekar jag inte.

Samma är det med dansen för mig. När jag dansar någon annans koreografi, dennes rörelser och rytm, sätter det sig i min kropp. Jag omsätter koreografens rörelser till mina och låter de skölja igenom mig. Så vill jag också göra med någon annan. Skölja fram, med mina rörelser vaska fram något nytt i någon annan. Jag vill helt enkelt koreografera likt den skrivande vill bli läst.

Jag och en journalistkollega fördjupade oss en gång i hur lustfyllt det var att läsas av olika personer. Allt berodde på vem det var och hur de beskrev upplevelsen. Det är ju egentligen hemskt att komma ihåg nu, men det var på min första skälvande tid på Dagens nyheter och då var kulturchefen Maria Schottenius genomläsning en berg och dal-bana och fyrverkerier i upplevelse. HUR sa hon att hon läst? Gulligt och hemskt att minnas eftersom om jag ska applicera det på att någon dansar ”mig” vem skulle jag se ha högst credd? Alla är min spontana känsla. Tänk att se folk röra sig till min idé. Koreografen i stan har fan det bästa yrket när jag tänker på det. Det är dags att folk får veta det. 

#dansboken

Annons

Jag ringer Virpi Pahkinen

Eller..? 

Det är sen torsdagskväll och jag har sett två fina franska filmer på biograf Park. Går ut från sorlet på biografen och passerar Ronny Svensson (filmkritikern) när jag hör en röst säga hallå i mina hörlurar. Vem? Vars? Hallå? Jag förstår att jag har ett ofrivilligt samtal i telefonen så jag drar upp den ur fickan och läser Virpi Pahkinen. Men herreGUD. Har jag ringt henne! Jag drar ur sladden och greppar telefonen. Hallå? Och vi börjar prata, jag svamlar ur mig vem jag är samtidigt som jag läser namnet på skärmen igen. Nej men det är inte Virpi det är Virve Sutinen, Dansens hus chef som jag intervjuade för flera år sedan när jag skrev om den svenska dansscenen och dess kvinnor. Dansare. Beställare. Koreografer. Kommer hon ihåg mig? Knappast, men hon är proffsig och vänlig och lite ställd och jag som inser att jag kommer att höra av mig till henne igen men mer planerat vill ju inte att hon ska tycka att jag är freakig maler på om vårt möte på Dansens hus. Hon fattar och vi lägger på. Jag kommer i den stunden på hur mycket Virpi ligger och pockar i mitt medvetande för tillfället. Jag måste boka in henne också och jag vet att hon uppträder på Kulturhuset för tillfället (en föreställning jag tyvärr inte kommer kunna se: ”Volti Subito”). Minnen av hur jag dansar på klubb Slick där hon också är med sina vänner sköljer över mig. Det var också flera år sedan. När jag var ute och klubbade på ett annat sätt. Nu är det de två jag tänker på, Virpi och Virve. Det är en viss dragning i dessa två vars ursprung är finskt, som mitt. Jag har i perioder funderat över hur speciella de dansare, koreografer och dansbeställare är som kommer från Finland. Kenneth Kvarnström inräknad. De har något visst, en styrka och självklarhet jag sällan skådat hos andra. Även dansaren Anna Hyvärinen fascinerar mig. 

Dags att lyfta luren.

 

 

Nyheter om dans

Topp tre nyheter om dans i dag 26 november 2014 enligt sök ”Dans 2014” är… 

1. Recension om danskompaniet Weld Company 2014 + Rebecca Stillman och verket ”No talking no props” som beskrivs som ”…som att se en skock barn försöka härma balett, jazz eller någon annan bekant dansstil.” av SvD:s dansredaktör Anna Ångström. (Från 6 november 2014)

2. Ännu en recension av SvD, Moderna Dansteatern (MDT) och ”Spotted” av koreograf Margrét Sara Guðjónsdóttir. Påminner om butho men håller sig mer samhällskritisk, enligt recensenten som menar att ”den tvångsmässiga utsattheten i ”Spotted” hänger kvar som en skavande utsaga om vår tid.” (Från 24 november 2014)

3. Helsingborgs Dagblad (HD) har den färskaste nyheten, blott 19 timmar sedan den lades in när detta skrivs. Det är jul i Röstånga som ”laddar med dans, marknad och pyssel” och om vädret tillåter kommer även en liten snökanon att startas. (Från 25 november 2014)

 

Ovan är första träff ”dans 2014” video. 

Avsluta dagen vackert och svart – NDT

Med rörelser som aldrig tycks ta slut, eller hur, de bara löper in i varandra. Det är något jag bär med mig när jag står vid balettstång som på dansgolv, att inte sluta för abrupt utan stanna kvar i rörelse (om den inte tydligt, i koreografin, ska avslutas kliniskt och skarpt). Jag tror att det var min balett- och moderna danslärare på gymnasiet, Katarina Wennberg, som fick mig att förstå det. Sen är det ju lättare sagt än gjort. NDT gör ju sitt jobb som inga andra. De är som klonade. Jag älskar. Ovan ser vi repetitioner av ”Some other time” av Sol León och Paul Lightfoot.

Fräschare än du

Beyonce har fångat det vi, så många av oss, vill hålla på med hela dagarna. Ha kul. 

Hon tog det som en fluga mellan fingrarna. 

Snap! 

Dansskipp

Vi hostar här hemma och det är en av anledningarna till att jag, ombytt och allt, i dag avvek från baletten. Jag stod utanför lokalen till och med men valde en lång promenad istället. Och samma med Jazz funken. Den fick utebli för att jag skulle ha tid att krama Oskar och Nora som kom hem till mig i dag efter en vecka hos sin pappa.

Så ser det ut just nu. Lite lägre tempo med den egna fysiska aktiviteten. Har ätit praliner i kväll och tar mig hostade till sängs. Noskapin ska hindra hostan under natten men funkar helt ärligt sådär. 

I morgon blir det ett nytt försök med ”Girls will make you blush”, får se vad veckan ger, om jag kan gå på ”Stop. Play. Rewind.” -genomdraget innan premiär. Har också en del föreläsningar för Skapande skola och dans inom vården att besöka. 

Så ännu en vecka i dansens tecken. Skillnaden är att jag själv är stilla och sannerligen betraktare.

Ett arkiv

En blogg som jag bryskt lämnat, tellaboutdance, kan du kolla in om du vill ha dans från för ett (1) år sedan. 😃

 

Ett rum med utsikt

Uppsala. En stad jag återvänder till likt jag återkommer till de lyckliga passagerna i mitt liv på olika sätt. Genom att jag klär mig, eller återkommer till detaljer, som jag gjorde i en av de lyckligaste perioderna i livet (den kanske inte varit än, men den jag känner till). Eftersom det var på gymnasiet är grungen stor i mig. Nirvana, Hole och Greenday kryddat och balanserat med överallt-härskande Madonna var mina inspirationer. Musiken. Kläderna. Attityden.

På Grand hotell Hörnan jobbar jag från ett gråskaligt rum på 3:e med utsikt. Ser ut över Fyrisån, ser Domkyrkan, ser några julklädda träd och rakt framför mig en hyllning till Fadime i form av Fadimes plats. Denna gråa november är genombruten av ljusstrimmor.

 

Inget filter. Men det är ljusare än du tror.

Inställda danser och inbjudan till dans

”Girls will make you blush” ställdes in pga skadad dansare. Jag såg det först på insta och gick in på mejlen för att svara där jag också fått ett inställt besked. Förresten är detta inte alltid helt säkert i dag, att man får veta när något är inställt eller dyl. Ibland är det faktiskt så att du förväntas ha koll på ditt flöde på facebook/twitter/insta. Nu gick ju allt väl, jag går igen på måndag. Hoppas dansaren mår bättre asap.

På fredag och måndag har jag bjudits in till att förhandstitta på dans ute i Alby och på Dansens hus. Det är en stor föreställning med Benke som premiärar snart men jag har lite problem. Imorgon är jag inte i stan. Och på måndag har jag mina pärlor hemma hos mig. Jag behöver mao ordna barnvakt på måndag mellan 20.30-22. Vi får se om det händer. 

Nu har jag jobbat under halva dagen och ska packa det sista inför min helg i Uppsala på Grand hotel hörnan där jag ska jobba och njuta stad. I kväll ser jag två franska filmer på Park. Blir en ljuv avslutning på dagen.

Struntar i den klassiska genren

Går igenom min struktur för Dansboken (det är fortfarande ett arbetsnamn) och granskar uppdelningen kritiskt. Alltså, varför ska jag egentligen ha med den klassiska genren? Det är ju inte där det händer mest Just Nu. Eller har jag fel? Bubblar det där utan min vetskap? 

Under mina elva år som dansredaktör för slynglar har jag sett mer moderna verk än klassiska, men absolut sett den klassiska scenen – också. Både verk på Operan och på Dansens hus av diverse balettkompanier. Ser jag till det som varit mest nyskapande och kreativt är det inte på den traditionella scenen jag vänder min blick. Och hade jag varit flitigare besökare på de mindre scenenerna, Moderna dansteatern (MDT) Weld och liknande, hade jag säkert varit ännu mer övertygad. Samtidigt har det varit en hel del main stream-grejer på den moderna/samtida dansscenen – också. 

Ändå. Ja, jag tänker välja bort den klassiska dansscenen i denna bok. Fokusera mer på samtida och populär och alternativ dans. Under alternativ dans/performance/rörelse höftar jag in butho-dansaren SU-EN men också Charlotte Engekels. Finns det fler..?

Nu träffar jag Malin Hellkvist Sellén som fick mig förbannad för några år sedan. Provocerad för att jag inte förstod syftet med verket ”Bättre folk” där normer och könsroller ifrågasattes med tystnad, juck till musik av Scorpions och Culture Beat. Idag inser jag att hon var en riktig stigplöjare med allt vad det innebär. Hon gjorde dans av svårgripbara och skamliga ämnen, ungefär som en dansens Liv Strömquist gör med nu sin senaste seriebok ”Kunskapens frukt”. Kolla in ”Kung Kristina” och jubla lätt.

”Bättre folk” och fanken vad jag gillar dem på bild när jag ser dem i dag. Koreograf: Malin Hellkvist Sellén. Fotograf: Johan Gunseus.