Marathon och yoga

Herregud vilka två icke-orginella ord. Marathon och yoga. Men det är vad jag håller på med, det är vad som sysselsätter mig just för tillfället. Marathon-träningen är inne på sin tredje vecka (min första riktiga egentligen) och jag springer 3 ggr i veckan och har börjat öka takten på mina korta turer. Igår hade jag mitt första intervallpass och var orolig för att få känningar i höger höft som jag skadade tidigare i våras eller i höger och vänster knä, båda är ju som de är, skeva. Men inte. Fast det ska sägas, jag sprang på fastande mage och det var inte lyckat. När jag kör långsamma rundor så fungerar det bättre men inte när jag ska närma mig min maxnivå.

Yogan är en artikel jag jobbar på om barnyoga och yoga i skolan. Att jag själv yogar (fast sällan mer än sporadiska rörelser på morgonen och vid strech) är en annan sak. Nu ringer jag upp en yogis för att snacka.

Foto: från sajten alltomyoga.se

Annonser

Gotta dance

Har du sett Singin in the rain? Och då detta?

Japp, det finns inga undantag, inget som förändras här, inget som kan vara starkare än det som är ens passion. Försörjningsgraden är enormt begränsad men ändå, alla dessa dansare. För att stämpla in det hårdare i dig, vidare till Tävla i dans på SVT.

Mellan len längtan och kraftig kollision

Ur föreställningen ”Strangers” från Take four.  Foto: Henrik Stenberg/Den Konglige teater

I slutet av maj 2015 var jag på plats i Köpenhamn för att möta några samtida dansverk av nutida koreografer framförda av Danmarks kungliga balett. Aftonens program, ”Take four”, sker i en modern byggnad, Skuespilhuset (Det Konglige Teater) som ligger just vid vattnet och bäddar in hela entrén i ett havsljus. Först ut är 28-årige Liam Scarlett, som anses vara en heting på den internationella dansscenen. Hans verk ”Viscera” från 2012 är två intensiva och i min mening ganska hetsigt framförda danser. Dansarna är klädda i strama sammetsdräkter och kombinerar klassiska balettsteg med moderna lyft, steg och grepp. Vackert, men en inledning som ändå blir relativt sval i jämförelse med det som senare kommer.

Andra verket är Adam Lüders, tidigare huvuddansare hos The New York City Ballet.  Han låter Franz Schubert tonge en lätt pas de deux som bringar fram tårar hos många i publiken. Det är skirt och kostymen går i pudriga toner. Verket är inspirerat av Lüders mentorer Harald Lander, George Balanchine Jerome Robbins. Min känsla för Schubert är stabil, jag tycker om musiken. Men i sammanhanget är dansen inte tillräcklig. Däremot verkar dansarna väldigt berörda själva och deras ögonkontakt med varandra låter oss förstå att de verkligen njuter av framförandet – och av varandra.

Så kommer det tredje verket. Och här är det kraftfullt och intensivt från början till slut. Musiken, som spelas på allt från en sliten grammofon till bombastiskt i högtalare, paras med dansarnas egna läten och stamp i golvet och fångas upp på ett otroligt effektivt sätt. Man rycks med och vill aldrig att det ska vara över. Verket har en air av “Sleep no more” som du kan uppleva på Mcktrickhotel i New York. En av dansarna står likt en staty hela föreställningen igenom och agerar minne av någon, något. Runt honom dansar de levande och försöker på olika sätt nå denna vålnad. Koreografen, Sebastian Kloborg från den kungliga baletten, lyckas med sitt arbete ”Strangers”, att i en vild och vacker kedja, berätta om förändringar i livet och vad som händer med oss när vi förlorar något eller någon. Skakande och helt klart höjdpunkten på kvällen.

Som crescendo på aftonen är Alessandro Sousa Pereiras “Krash” en riktig avstickare i form av svartklädda dansare som bultar fram till trummor. Utgångspunkten för verket är den danska poeten Niels Franks dikt ”Krash” och meningen är att dansens ska läsas som ren poesi. Dansarna (män och blott en kvinna) svettas och kör intima solon tills man tror de ska falla ihop av utmattning. Det är glänsande kroppar som rör sig sensuellt och rytmiskt, som kolliderar och myllrar fram på scenen och ska ge oss just känslan av fysisk som mental krasch i olika formationer. När de lyckas bjuds publiken på köttslig närvaro då de dröjer sig kvar långt framme på scenkanten och bultar, vrider och vänder sig i rörelser du knappt tror är möjliga. I de svagare partierna blir rörelserna för monotona för att orka tas in.

Kirunafestivalen och andra resor

Nä. Det blir ingen festival i Kiruna för mig i år. Heller. Men jag kollar igenom bandlistan och tycker de klarat sig skapligt. Linda Pira-bokningen står ut lite och Beatrice Eli – wow! Nedan två av mina favoriter med dem. Det blir ialla fall andra resor inom landet i sommar. Kalmar. Gotland. Kiruna, fast senare. Mycket dans och jobb helt enkelt. 

Its a BLGE thing

Eftersom jag numera har kopplingar till Dalarna så tänkte jag ibland byta ut min hedran av hembyn Vittangi vilket betyder att jag bär en tröja med namnet skrivet till en variant: Borlänge-hedran eller en allmän Dalarna-hedran. Gillar oavsett Street hippie och i mintmössan kommer jag att äga vintern. 

Bättre och bättre dag för dag

Dagarna går för fort, säger min 6-åring och syftar på att vi sedan drygt ett år lever med varandra varannan vecka. Och jag håller verkligen med. Dagarna går fort. Och varannan vecka är för lite. Innan han och systern somnade in i kväll föll hennes blick på ett program från en Dolly Parton-spelning jag var på i Globen för några år sedan. Turnén hette ”Better day” och hon bokstaverade det och undrade vad det betydde. Bättre dag. Och även om det inte stämmer så är det som att varje dag är en bättre dag. Det fick mig att minnas en natt när jag satte mig upp i sängen hemma i byn och skrålade Ernst Rolfs ”Bättre och bättre dag för dag”. Jag var kanske 8, 10 eller 12. Lite skumt och ganska skrämmande för mina föräldrar som störtade in i mitt rum och undrade vad som gjort deras dotter besatt. Men jag sjöng klart och så var det inget mer med det. Det behövde bara komma ut. Upp och ner, in och ut, men dagarna vi har blir bara bättre och bättre, det är så för det är de enda vi har kvar. Och i mitt facebook-flöde ser jag att Magnus Härenstam gått bort i dag. Och att vänner slog till och gifte sig på Skansen i dag. #levalivet

WTF Jason Derulo!

Efter att ha gillat en låt i några månader gick jag så in och kollade på videon till den. Farhågorna fanns tidigt därför min tvekan. Så blev de besannade med råge. Videon till låten ”Want to want me” av Jason Derulo är märklig och skrattretande usel. Dessa klischéer, allt från sängåmandet (både hans nakna mellan de eggande röda lakanden och kvinnorna som är med) till denna urtråkiga vampstil som den sextörstande kvinnan tydligen alltid har. OMG. Det kan inte vara mer oattraktivt. Och stelt. Det är som att frågan ”men visst sa vi såhär?” hänger med i varje juck och gest. OMG. Sen måste han ju sjunga också. Och det gör han rätt in i kameran när han hånglar. Jättekonstig vibb där. Och så detta, att han, medan en tjej badar i någon form av nedisat badkar, nedstiger som Drakula och sedan hänger från taket och crunchar är bara så bisarrt.

Tecknet på att han är dansare, ser du det? Brallorna. Och han verkar kunna dansa desamma av de flesta. + på det.

Ichi ni san chi

I augusti går femte upplagan av Dans dakar (2015) av stapeln. Jag gillar deras lineup och ska gå. Vad kan vara bättre än ”musik som andas klubb och spränger genregränser”? En lesbisk frukost att starta med då, men man kan faktiskt inte få allt. Eller..? Älskar denna tumblr! Så kanske. 

Sedan jag volontärade första gången på Pop dakar 2003 har jag varit en inbiten festivalare. Inte så att jag åker land och rike runt för att gå på festival, men jag är kär i många delar av festivalkulturen. Känner mig väldigt hemma när jag är på festival. Senast i helgen, på Green door project (som vi faktiskt lämnade efter Madi Banja pga svagt dans-dj:ande. Trädgården blev mer danssäkert). Förstår det hårda arbetet bakom och kärleken, både de ansvarigas och besökarnas. Och som med saker man ägnar tid åt och arbetar hårt med präglar det en. Pop dakar var en kärlek för mig på så många sätt och att jag fick producera festivalen 2006 är fortfarande en av de minnen jag tar med mig som bland det vackraste i livet. Sedan blir jag lätt medveten om vad artisterna spelade för: en back med öl, som Marcus Krunegårds mamma krasst konstaterar i SVT plays Edit. Så var det. Vi hade ju inga pengar och öl var som guld minns jag. När green door kör på hoppas jag de betalar utan alkoholinslag även om öl är deras grej. De lär ju ha stålar i af. 

Vad är man utan sina minnen? Vem är man? Allt vi gör sveper ju så snabbt förbi. Vi är vad vi minns. För några veckor sedan dansade jag till ”Ichi ni san chi”. Om några veckor gör jag något annat. Här är en sockersöt variant av den. 

Fotot: Assid Habibi skickade in demo till Pop Dakar. Sjukt stabila fortfarande.

Gör slut

Det är snart ett år sedan jag stod på scenen på Pridefestivalen (2014) och dansade som vit papp-nallebjörn för att därefter svida om till S&M med piska och fjäder under parollen ”Party for those who can’t” . Rickard Engfors hade knåpat med kostymen för det senare och för nallarna stod Bea Szenfeld. På bilden är det tredje nallen från vänster, med ögongrejen. Vi var 40 nallar på scen som försökte dansa och samtidigt inte paja de dyrbara kostymerna. Kolla in lite high lights nedan!

Hon med det långa håret är Isa som krumpar. Vi var inte på scen samtidigt och när jag stod i kulisserna och såg henne dansa blev jag golvad av hennes närvaro. Grym helt enkelt. Sedan blev det melodifestival. 🙂 för hennes del. Så från Pride 2014 med temat ”Vardag” blir Pride 2015 ”Gör slut” , om att göra slut med normer och snedvridna idéer. Jag är verkligen ett fan av tanken. Ha en fin fredag. Kanske gå på ”Inte helt 100” på Bio Rio? Om så blir, CU. 19 startar det.

På bild: Jag vardagssysslar. Fotocred: Nora Emthén.