Kaffelösningen efter vilan

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.

Dricker en eftermiddagskaffe efter min vila. Det behövdes. Bägge delar faktiskt. Somnade för sent igår och sprang i morse så jag var trött efter halvdags arbete. Att sova. Bara 30 minuter. Vilken känsla, att ha den ron i kroppen och kunna det. Sedan kicka igång igen med en kaffe. Doften får mig att prisa livet. Det är i de små tingen våra gudar vilar.

Det är som sagt annorlunda att inte dansa på samma sätt längre. Att numera ha dessa intensiva dansveckor, varannan, och sedan en vecka utan. Den amputerade känslan. Men också, att upptäcka nya saker med sig själv. Att jag kan hitta lycka i annat än dans. Som häromdagen när solen sken in drabbades jag av den där Känslan. Barnen spelade spel och åt lördagsgodis, jag tvättade, det var filmkväll inplanerad. Inget mer. Ändå. Ett pirr. Jag tackar kaffet lite också, känslan när jag får i mig drycken är svårslagen.

För några veckor sedan magnetröntgades jag också. Det konstaterades ett diskbråck i c5 och c6-roten i nacken. Jag var glad att det inte vara värre och hi5-ade läkaren. Men det är klart, jag måste verkligen tänka på hur jag rör mig nu, så det inte blir skit längre fram. När jag drack kaffe efter läkarträffen genomfors jag av en naken och lycklig känning. Hade nosat på katastrofen och lyckats med en annan väg. 

Sprang imorse. Har inte gjort det på några veckor eftersom jag varit förkyld. Precis som alla andra. När jag sprang senast blev det en halvmara och mitt immunförsvar slog bakut (även klubbat på Into the Valleys förfest på Nobelberget halva natten innan). Men. Imorse, med en kopp fresh espresso i mig tog jag mig nästan 9 km på 49 min. Helt ok. Alltså väldigt skönt. Nacken kändes av, den är inte helt glad. Och ländryggen gråter lite (har blivit kall) men det går att ordna till.

Summan av detta är att kaffe är lycka. Och att det är min absolut enklaste metod att nå nirvana vilken tid som helst på dagen.

 

Annonser

Transdans

Åh. På att det fanns en grupp som hette Trance Dance med tvillingsystrar i dans. Med gaffade kläder. 

i dag dansar jag mig själv till trans. Det skall göras. Hittade en borttappad pas de bourre i housen. Finslipar på att inte se ansträngd ut i jazzfunken.

Men inför halvmaran imorgon då – testar musik som får mig att prestera. Britneys Work B**ch blir väl 10 ggr minst! Tänker på Pride 2014 på scen i Christophers rörelser i nätta undies 😀  

Madonna kommer också med mig på turen. Ser fram emot morgondagen – schukt mkt!

Dansa om du vill och som du vill

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mitt eget snack om dans. Jag beter mig förälskat och fartblint rusar jag fram och vill frälsa alla i dansens tecken. Den nyktra Anita vet att det inte funkar, att det snarare kan bli den omvända effekten, men när jag är hög försvinner spärrarna, då vill jag att alla ska dansa. Så har du varit utsatt för mitt evengelistsnack vet du vad jag pratar om. Och kanske har du varit mottaglig och börjat dansa. Fint. Eller inte. Fint. 

Det är nyttigt för mig att plugga dans och hur man arbetar med dans och rörelse didaktiskt. Särskilt när det kommer till skolundervisningen där alla vid något tillfälle ska dansa. Bara att inse att det inte är någon självklarhet. Att det sannerligen inte är ”härligt” och ”gött” att ”bara” röra på sig. Det stämmer inte alls, för många dessutom. Man måste få en chans att hitta sitt sätt att uttrycka sig. Kanske inte alls genom dans, men genom rörelse. Jag ser på UR:s program om ”Idrottslärarens drömmar och dilemman” och blir alldeles stum när killen som gillade Justin Timberlake tappar lusten att dansa helt. När jag ser det ökar min förståelse för hur det är, att vilja men inte förstå. Det taggar mig att bli ännu mer lyhörd och sila mitt eget snack. Dansa istället om du vill och som du vill. 

Ha en fin helg!

”Som att springa 100 meter i skyhöga klackar”

Jag har varit lite dålig ett par dagar, halsvärk, trött och snuvig. Inte värre än så men jag skippade att dansa i söndags (ångest) och har vilat några dagar. Nu när jag mår bättre funderar jag på om det är min lathet som får mig att ta de där dagarna av vila. Och det är helt sjukt att jag tänker så, det är på riktigt en rubbning. För om det är något man ska göra så är det att vara lyhörd för vad man fixar. Och jag är det. Eller jag vill tycka att jag är det, men det finns en del av mig som är väldigt benägen att klandra. ”Var jag egentligen sjuk eller var det bara en ursäkt för att slippa anstränga mig?”

Alltså. Jag vet inte. Eller jo, egentligen gör jag ju det. Jag var inte bra. Hela kroppen sa, låt bli, så jag lät bli. Men eftersom jag inte mår bättre av att låta bli så blir det en paradoxal känsla. För det finns fanken inte mycket som slår att vara i kontakt med sin kropp. Det är helt galet vilken belöning jag får av att använda den. Alla kickar i form av hormongodisar som susar runt i kroppen när den används och skapar leendet som kommer djupt inifrån. Det saknar jag ju, de dagar av vila jag tar. Men de måste tas. Annars skulle det bli fel det med. Så vad jag säger till mig själv och till er är att motivation, vilja, olust och ren sjukdom eller trötthet ska du lära dig att känna igen när de sköljer igenom dig. För de kan vara snarlika ibland. Och när ska man slå dövörat till sin lata röst och bokstavligen köra över den? När man inte är sjuk eller slitet trött i kroppen. Då ska man det.

Jag fnissar till när jag tänker på vad en dansare faktiskt gör när hen uppträder. Hur intensivt det är och det gärna utan att man som åskådare fattar det. Det stämmer så bra. För det är underhållning som en ofta väldigt vältränad person gör. 

Det är som att springa 100 meter i skyhöga klackar.

— Malin Emmoth

I dag kände jag mig halvmotiverad att springa. Jag är snart uppe i 20 K men fick min runda på 19.6 i dag vilket är bra. Jag sprang unset snabbare än sist. Dubbelt bra. Men hela grejen är att göra det. Att lära hjärnan att den fixar det. Det är en märklig känsla att jag varit ute i solen och sprungit och sätter mig inne och jobbar, tittar ut genom fönstret och känner: jag måste ut. Det sätter sig verkligen. Jag längtar ut i skogen också. Jättemycket. Jag vill vandra och använda kroppen till att klättra och andas bergstunn luft.

Istället ska jag dricka kaffe, deklarera, plugga och skriva artiklar. Min strössel för dagen är att jag ska dansträna house och jazzfunk.

22 kilometer – snart i min kropp

Snart ska jag sätta 22 kilometer i sträck i kroppen. Kungsholmen runt ska jag kuta och det är bara arbete som räknas. I svett, kroppsstyrka och i envishet. Det är bara att bestämma sig, säger de som vet. I dag var jag på mitt första cirkelträningspass och vi stod i sidoplanka, på händer, hoppade hopprep och kastade medicinboll mot vägg. Min kropp pulserar nu i värmeattack för att jag anstränger mig. På själva passet var jag mer fokuserad på att fixa tekniken. Men hur svårt kan det vara fnissade jag några gånger när kroppen inte löd. Men det är svårt att göra rätt och använda rätt muskler när tekniken inte sitter. Bara att lyfta hantlar och använda rätt muskler och inte kompensera med fel muskelgrupp är en riktig tungvrickare. Instruktören fick guida mig steg för steg så jag klarade tre, ibland fyra rätta övningar. Och det var inte tungt egentligen, men svårt. Känslan var tung.

Efter passet tog jag en snabb tur, några kilometer i solen på söder. Det var skönt att andas. Andas är minst lika viktigt som allt annat. Ibland glömmer en det.

Keepin me basic

Jag dricker vetegräs och en del kallar det idioti. Jag håller inte med (såklart) men tänker inte heller säga att de som väljer bort sådant är dårar. Här kommer en film och en teori om hur du håller din kropp basisk. Om du nu vill det. Jag tycker det känns juste. Måste säga att jag inte på något sätt gör reklam eller pr för de som producerat detta, men jag gillar dem.

Kroppen står still

Detta är inte en svacka utan en utvecklingsfas, intalar jag mig. Tränar för att klara mig Kungsholmen runt den 9 maj och har än inte satt 20 kilometer i kroppen än. Ska testa att springa banan om någon vecka för att se hur den känns. Det är befriande att springa mina 10 kilometer i dagsläget men det dubbla kommer att kännas. Mentalt framförallt är gissningen.

Gällande dansen är det lov nu och jag har koreografierna på film så jag får se till att träna på under ledigheten så det sätter sig i kroppen. Hade med mina energifulla barn på house-klassen i dag och det är ingen total närvaro vi snackar om när de är med. Men för mig är varje klass enormt viktig för att kunna gå vidare. Nu är det nedräkning och det ska bli grymt att stå på scen i maj. Tjo!

Bakfull

Igår var jag i Växjö och kursade, går ju ”Att undervisa i dans och rörelse/musik i skolan” på Linnéuniversitetet där. Testade nu att åka dit och hem över dagen istället för att hotellsova. Och det gick ju fint. Två grejer bara. Jag har en guldregel om att resedagar är godisdagar – om en vill. Därför hade jag med mig barnsligt gott lösgodis som jag knaprade i mig medan jag netflixade och jobbade på tåget ned/upp. Den sockerkicken som är en kroppschock samt att vara på resande fot under en heldag har utlöst känslan av att vara rejält bakfull. Ick. Så nu tar jag mig till en plågande klass med Oscar Jöback för att slå den känslan ur hågen. Lite nackmassage skulle inte sitta helt fel heller…

Här har jag hämtat en bild (selfie) från Springtime.  Oscar Jöback.

Här har jag hämtat en bild (selfie) från Springtime.  Oscar Jöback.

En annan syn på dans

Caroline Hammar har en synnedsättning som innebär att hon ser väldigt dåligt. Hon är också dansare och föreläser i dag om hur det är att leva – och dansa – med mindre syn än normen kräver.

Jag satte mig vid ett bord på Musikaliska för att lyssna på föreläsningar om att dansa med funktionsvariation. Vi körde en hastig presentationsrunda och den som satt till vänster om mig svarade att hon också frilansade, precis som jag. Efter den första föreläsaren (om att koreografera människor med funktionsvariationer) gick denna frilansare upp och höll sin föreläsning “Jag är inte synskadad, jag har en synnedsättning”. Det var Caroline Hammar som jag några veckor senare fick äran att träffa på Fotografiska för att höra henne berätta igen. Förra gången fick jag springa därifrån innan hon var klar, men det jag hörde var tillräckligt intressant för att jag skulle kludda ned mitt namn och nummer på en servett innan jag gick. Men så insåg jag att hon kanske skulle missa den så jag fick dra i andra trådar för att hitta henne.
Därför: Tack Signe Landin!

Berätta om din bakgrund – vem är du?

– Jag är från Vintrosa, ett litet samhälle utanför Örebro. Mina föräldrar är idrottslärare och jag har en lillasyster och storebror. Vi har alla sysslat mycket med idrott och gymnastik var min grej från 6 års ålder. Sedan har jag alltid dansat och sjungit. Jag hade glasögon från 4 års ålder men först när jag var runt 9-10 år började även de vuxna runtom mig upptäcka att min syn var väldigt dålig. Eftersom jag inte ville att andra skulle tycka att det var något “fel” på mig låtsades jag se på samma sätt som mina kompisar och hittade strategier för att passa in i normen. Jag fick hjälpmedel som jag inte ville använda. Jag var väldigt bestämd och visste att jag kunde klara skolan bra vilket mina betyg visade. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men poängen var att jag inte fann mig i att särbehandlas eller betraktas som annorlunda.

Caroline såg inte sin synskada som en svaghet utan insåg att hon bara hade andra förutsättningar. Hennes integritet var hög och hon läste ikapp sådant hon missade på lektionerna hemma, då med sina hjälpmedel. På gymnasiet blev det tuffare.

– Jag såg allt sämre och flyttade till Stockholm som 16 åring för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Det som var svårt var att få det jag behövde i de teoretiska ämnena. Jag tror inte att de var vana vid elever med funktionsnedsättning och jag hade dessutom svårt att ställa rätt krav eftersom jag inte själv visste vad jag hade rätt att kräva. Jag har alltid spelat, agerat, som att jag ser bra. Jag vill inte att någon ska se på mig på ett annat sätt bara för att jag ser dåligt.  Folk beter sig ofta annorlunda när de vet att jag har en svår synnedsättning. Inte alltid positivt.

I dag ser hon sin synskada som en tillgång. Hon inser att det här är inte hennes problem och att hon har rätt att få det stöd hon behöver och hon vill uppmuntra andra att ställa krav.

– Funktionsnedsättningar måste avdramatiseras. Det handlar om att alla inte tillhör normen. Jag tror inte alls att folk vill vara elaka men okunskap leder till att många ser på en person som inte tillhör funktionsnormen som  en person som har ett problem. 

Caroline menar att man inte går runt och bär på ett funktionshinder utan att miljön kring den med funktionsnedsättning kan vara hindrande. Hon hänvisar till den nya lagen om tillgänglighet som gick igenom i januari 2015.

– I Sverige har vi legat efter med lagstiftningen om man ser till våra grannländer. Jag är så glad att mångfaldsfrågan är uppe på agendan och att vi allt mer antar det normkritiska perspektivet.

I dag är hon egenföretagare och föreläser bland annat om hur det är att leva med en synnedsättning. Och att dansa med den.

– Dans är många gånger så visuellt. Också hur vi lär ut dans. “Se och upprepa”. I yogan kan du nästan röra dig efter handledaren med slutna ögon eftersom du guidas genom rösten och terminologin på ett annat sätt.

Hon föreläser för att hon känner ett ansvar att berätta.

– Jag vill att fler får en förståelse om att det finns funktionsnedsättningar som är osynliga. Jag ser tillexempel ut som att jag tillhör normen även om jag inte gör det.

Och det är precis så. Jag möter hela tiden hennes blick och kände jag inte till att hon har en synskada hade jag inte kunnat ana det.

Vad betyder dansen för dig?

– Jag har en komplicerad relation till dans. Det har handlat mycket om att passa in och stöpas i en viss form så jag har bråkat en del med dansen. Inte så mycket för min funktionsnedsättning utan för kroppsidealet som är så statiskt. Jag har alltid rört på mig och dansat, haft roligt med dansen. Men det blir en krock med normerna och idealen och utmaningen blir att lusten att dansa kommer och går. Efter gymnasiet sjönk min lust ordentligt och jag hamnade i en identitetskris. Vem är jag utan dansen? 

Caroline läser i dag till beteendevetare med inriktning psykologi och tar snart sin examen.

– Sedan är jag yogainstruktör, håller föreläsningar och har en konsultverksamhet där jag föreläser. Jag håller kvar vid dansen, men föreläsningarna är det jag ägnar mig mest åt just nu. Jag vill nå ledande personer i samhället, jobba mer på lärarutbildningarna, mot företag och också lobba frågorna politiskt. 

Dansar du inom någon särskild genre?

– Mest modern, nutida dans. Jag gick den moderna danslinjen på Kungliga Svenska Balettskolan. 

Hur har din synnedsättning (kongenital tappdystrofi) påverkat dig, tror du? Även om du kanske inte kan jämföra med något annat?

– Jag vet inte. Men jag har tidigt varit väldigt medveten om orättvisor och jobbat för att motverka dem.

Vad driver dig?

– Det varierar. Ilska, orättvisa. Att vilja förändra och påverka. Jag drivs av att jag märker att jag påverkar med mina föreläsningar och att folk tar till sig av det jag pratar om. Jag vill vara med och skapa attitydförändring i samhället. Jag jobbar mycket med ungdomar och de gör mig väldigt motiverad att skapa förändring.  

Vad vill du säga till andra som dansar och har motgångar?

– Se till att du dansar för din egen skull och inte för att du borde eller för någon annans skull. Det är viktigt att fundera över varför man gör det. Mår du bra av det och drivs av din egen lust ska du fortsätta.

Hur behandlar samhället människor med funktionsvariationer?

– Eftersom min synskada inte är särskilt märkbar möter jag inte så mycket särbehandling som många andra. Jag kan ofta välja när jag vill berätta och hur. Men jag har vänner som använder rullstol, käpp eller ledarhund som till exempel bemöts på helt andra sätt. Folk är ibland framfusiga, hjälper till utan att fråga och sådana saker. Jag tror tyvärr att vissa bara ser en persons funktionsnedsättning, generaliserar och drar slutsatser om personen utifrån det. Det tråkigaste är nog att många jag möter som inte har så mycket erfarenhet har låga förväntningar på personer som inte tillhör funktionsnormen.  

Hur hanterar du dina egna fördomar?

– Det farligaste man kan göra är att tro att man inte har fördomar. Jag inser att jag har fördomar och därför jobbar jag med att förändra dem. Varje dag.

Var träffar man dig nästa gång?

– Publikt? Då är det på Dans och Cirkushögskolan den 27 mars. Jag håller en workshop under exchange perspectives som arrangeras av bland annat DOCH och Dansens Hus och där sitter jag också med i en panel. 

Läs mer om det här: http://dansenshus.se/exchange-perspectives/

Något du vill lägga till?

– Att val av begrepp är väldigt viktigt och det påverkar attityder mer än vad man kan tro. Vårt språk påverkar hur vi ser på och kategoriserar människor i olika fack. Jag säger inte att jag är synskadad. Jag har en synnedsättning eller synskada. Det är så viktigt att inte tro att människor är funktionshindrade utan att funktionshinder uppstår i mötet med en otillgänglig miljö. Hinder är inget en person bär på. Dessutom är begreppet funktionsvariationer jättebra, men bara om vi inkluderar alla människor i begreppet och slutar säga att vissa personer har funktionsvariationer. Det är hela poängen med begreppet. Det är genom den typen av utveckling som vi kan sluta tala om integrerad dans och istället prata om dans.

Om kongenital tappdystrofi: Det är en medfödd synnedsättning som innebär att man har har centralt synfältsbortfall och endast ser i periferin. Och i Carolines fall är synskärpan i preriferin mindre än 10 procent.

Gå gärna in på Carolines hemsida och läs mer om henne här: www.carolinehammar.se

Dansare borde betalas för att vila

Med tanke på att dansa är ett fysiskt arbete och att kroppen är instrumentet eller verktyget så är det märkligt att man som anlitad dansare inte får betalt för underhåll. För kroppen och för att vidareutbilda sig inom stilar, teori och trender. Jag tänker främst på när dansare anlitas för större uppdrag och får betalt endast för en kort period med repetitioner och sedan för själva gigen men all tid däremellan får ta hand om sig själva. Det gör dansare till underbetalda underhållare inom kultursfären. Och du, inte konstigt att dansmodet är så trasigt och slitet (vilket iofs är charmigt och snyggt om du frågar mig men jag är ju gammal grungare också) – det slits i jobbet helt enkelt. Sen blir det trendigt vid tillfällen och då river vi sönder våra kläder och tycker det är patina och danssnyggt.

Men. De flesta större arbetsplatser har friskvårdsbidrag och utbildar sin personal löpande i yrket för att de ska vara a jour. Som dansare (och ofta egenföretagare) har du föga skydd eller omsorg. Den får du ta hand om själv, som ju egenföretagare gör. När jag läser om hur Den svenska baletten tog hand om sina dansare i 1920-talets Sverige blir jag alldeles varm. Det är så kärleksfullt och sunt.

Arbetslöshetsperioder varje år, är ett normalt ont i de flesta dansares tillvaro. Ballets Suèdois medlemmar, däremot, skingrades sommartid med full lön för semester och rekreation, var och en på sitt håll.

http://carina.se/about-carina-ari_sv.html