Dansare borde betalas för att vila

Med tanke på att dansa är ett fysiskt arbete och att kroppen är instrumentet eller verktyget så är det märkligt att man som anlitad dansare inte får betalt för underhåll. För kroppen och för att vidareutbilda sig inom stilar, teori och trender. Jag tänker främst på när dansare anlitas för större uppdrag och får betalt endast för en kort period med repetitioner och sedan för själva gigen men all tid däremellan får ta hand om sig själva. Det gör dansare till underbetalda underhållare inom kultursfären. Och du, inte konstigt att dansmodet är så trasigt och slitet (vilket iofs är charmigt och snyggt om du frågar mig men jag är ju gammal grungare också) – det slits i jobbet helt enkelt. Sen blir det trendigt vid tillfällen och då river vi sönder våra kläder och tycker det är patina och danssnyggt.

Men. De flesta större arbetsplatser har friskvårdsbidrag och utbildar sin personal löpande i yrket för att de ska vara a jour. Som dansare (och ofta egenföretagare) har du föga skydd eller omsorg. Den får du ta hand om själv, som ju egenföretagare gör. När jag läser om hur Den svenska baletten tog hand om sina dansare i 1920-talets Sverige blir jag alldeles varm. Det är så kärleksfullt och sunt.

Arbetslöshetsperioder varje år, är ett normalt ont i de flesta dansares tillvaro. Ballets Suèdois medlemmar, däremot, skingrades sommartid med full lön för semester och rekreation, var och en på sitt håll.

http://carina.se/about-carina-ari_sv.html

Annonser

Ett hem – en intervju

Vilket bättre ställe än i ett hem kan man göra intervjuer, särskilt om de är av längre och intimare karaktär? Så bra att det då finns Ett hem att tillgå här på Sköldungagatan 2. I dag träffar jag en koreograf som allra senast jobbat med Alcazar och som jag själv dansar för. Det är så oerhört fint att detta är igång men jag inser också hur lång tid det tar och vilket delikat och mödosamt arbete det är. #Dansboken vilket sjukt tacksamt arbete och lärorik process detta är. Det ska bli roligt att åka ut och berätta om den framöver. 

Härligt härligt men farligt farligt

Det är inte härligt att säga att något eller någon inte berör en. I handling eller som person. Det är å andra sidan inte en härlig upplevelse heller. Så vad säger man om det som inte riktigt fäster?

Såg Fredrik Benke Rydmans ”Stop. Play. Rewind – The Monopoly game”Dansens hus första dagen på det nya året 2015. Ett dansverk som på pappret och filosofiskt tilltalar mig – och många med mig. Vi som springer på genom livet och av olika skäl stannat upp (frivilligt eller inte) och begrundat skäl, mänskliga beteenden och orsaker. Upplevelsen var inte fulländad. Historien var tunnare än jag önskat och berättandet kunde fått fjong om jag blivit lite mer förvånad vid något tillfälle. Dansen är verkligen inget att klaga på, de är superskickliga och lockar fram känslor i överflöd och musiken (som jag lyssnar på nu medan jag skriver) är väldigt mycket Fredrik Benke Rydman. Dessutom är han en koreograf som använder kropp och musik i skön harmoni. 

Det finns scener som är mer berörande än andra. Inledningen – fab! 

Dansen till låten Measure for Measure där Anton Borgström förhåller sig till en måttstock är finurlig och rörelsesnygg.

När dansarna möts och pardansar vid eldar – stämningsfullt och övernaturligt vackert emellanåt.

Däremot är det som att ingredienser i berättandet saknas. Kanske skulle koreografen tjäna på att samarbeta med en hårdför redaktör som på varje förslag i tre led frågar varför då? För att verkligen fördjupa tanken. 

Samtidigt inser jag att denna text behövdes för att jag skulle omvärdera vad jag såg. Om jag då längtade efter ett djup längtar jag nu efter att få se verket igen. Vad säger det egentligen? Att något kröp in under mitt skinn mot min vilja och att det nu blivit en längtan? Det är farligt att se dans, du vet aldrig hur den påverkar dig…

Se mer om hur Fredrik Benke Rydman tänkte när han skapade ”Stop.Play.Rewind – The Monopoly game” på Malou efter 10. Klicka på bilden (foto: Mats Bäcker, pressbilder Dansens hus)

Publiceras även på slynglar.

 

Kärleken som finns

När jag arbetar med texterna till Dansboken inser jag hur väl alla jag talat med vill både branschen (teater och dans) och varandra. Här snackas det inte illa om folk (fast jag öppnar för att tala fritt, de får läsa igenom text innan jag publicerar något) eller föreställningar utan alla verkar så välmenande. Och det kanske är så i en bransch där man tävlar med sin kropp och själ mot andra som man respekterar men som är ens konkurrenter i stunden. Att det finns en himla välvilja ändå. Jag är uppriktigt glad och lite förvånad. Lyssnar samtidigt på Git Gay i Stil i P1 och hon talar om karma. Japp du Git, jag håller med dig. Det vi skickar ut det kommer tillbaka till oss förr än senare och då kan man fundera på vad man skickar ut…

Fick just beskedet att min mor som opererat axeln i dag är på uppvaknandet och ska hem redan ikväll. Jag och min syster har har oroat oss tillsammans över telefon i dag då vår mamma har ett trixigt hjärta och det inte är allra bäst att sövas ned då. Tänker på det när jag arbetar vidare och är tacksam. Över att folk kan vara så vänliga och att livet är så vänligt för tillfället. Hoja. Allt detta har säkert med MOJO:n att göra också. #kärlek

I klackar

När en kommer tillbaka i dansen igen så gör en det i klackar. Det lärde jag mig i dag. Jazzfunken till Christophers koreografi av ”Partition” (Beyoncé) dansade jag i klackar och det öppnade mig igen.

Dagen efter Valentines började med massage och vila ute på Yasuragi. Hade spa:at kvällen innan, badat i träbadkar och hällt vatten över huvud och rygg, armar och ben, nacke och mage, sittandes på en träpall med träbytta. (Den japanska traditionen är väldigt lik den finska som jag är uppvuxen med.) Sten under fötterna. Betong på väggen. Murgröna, snö och varma källor ute. Stilla och friskt. Sov i futon-säng. Efter massagen var det dags att ta sig an baletten som jag inte varit på de senaste två gångerna. Det var svårt men väldigt givande. Rebecca är så himla bra pedagog och peppar på helt rätt sätt. Man lär sig så mycket på hennes klasser och hon visar gärna övningar att göra hemma. Efteråt hade jag ingen brådska, jag kunde äta och dricka te, vila lite och vänta på jazzfunken. Och att den innebar klackar på och att jag just i dag helt av en slump hade högklackat med mig blev vändningen. Jag kunde dansa och förstå vad jag gjorde och det var en enorm känsla av välbehag och lycka som genomfor mig. Äntligen.

Nu inleds veckan utan dans (annat än på torsdag) och jag får se till att springa och styrketräna och se på dans istället. Denna valentin hade verkligen mycket gott med sig detta år. 

Kolla mer på dans! Film!

Jag gör aldrig det. Eller väldigt sällan. Shame on me. För det handlar inte om för att jag är för finmagad för kommersiellt filmsprudel, jag letar alltid efter inspiration och vill se dans i alla former även om det blivit mer samtida och klassisk dans för mig överlag. Så filmer där själva dansen är huvudtemat och inte någon bihistoria har jag egentligen letat efter men varit lite för snabb att glömma när jag nuddat vid dem. Jag har sett någon trailer (framförallt av dessa Step up filmer) innan huvudfilmen och gillat skapligt men glömt så snart filmen börjat.

Så fick jag den senaste, Step up – All in i present och i dag satte jag på den medan jag jobbade. Och hell yes. Jag är med. Jag fortsätter titta. Tipset för dagen är gör det du med. Så varför tipsar jag om en helt habil filmserie? Alltså inget galet bra? För att filmen inleds med nedanstående ord och jag vet att ALLA som dansar kan känna igen sig i merparten av dem:

”Det uppstår magi när man dansar.
Allt faller på plats.
Världen är i synk.
Och under ett perfekt ögonblick känner du dig totalt levande.
Men vill man ha dansen som yrke innebär det mindre magiska stunder.
Avslag, urusel betalning, otaliga auditions…
Ens värld skrumpnar i samma kalla lokaler.
Samma neonljus och samma likgiltiga människor.
Dag efter dag.”

Det är ju mindre vackert, de sista bitarna. Men det gör inte att man slutar dansa. Folk som jobbar professionellt med dans och får ok betalt för det säger samma sak: jag kan f*n inte leva utan dansen. Jag kan inte leva utan den. Och känner man så för något är man tyvärr lätt byte och jobbar underbetalt och till och med gratis. Men det finns också en annan sida och det är att vi generellt sett inte kan leva utan dans. Och det gäller alla. Så dans kommer alltid att finnas och skapas och ses. I alla former. Och med så otroligt många utövare. Heja. Kolla på filmerna nu.

Värken efter

Jag har träningsvärk, jippi. Det är en ”levande” känsla. Kroppen funkar och har använts. Sen har jag värk i huvudet och hjärtat. Svår utvecklingsvärk. Det är en fruktansvärd åkomma och innebär skam. Inte skuld, för jag har inte handlat dåligt, utan än värre är jag skamsen över att jag är under nykonstruktion och skäms över min oförmåga att den sker snyggt. Visst är det dansen jag pratar om, vad i helskotta annars? Igår körde jag feminine vibe och det var grymt och det var Helena Åkesson och det var Janet Jackson och det var soft och mysigt och lite sexigt och det var nedsläckta lampor och en frenetiskt tecknande Joakim (för Dansboken) och det var groovy men ändå sweet. Och jag bara…missade takt och känsla (jag hörde inte klicken, ingångarna, betoningarna, som hämtat från i söndags) och visste inte hur jag skulle använda min kropp öht. Den fladdrade och liksom bad om hjälp. Ta mig härifrån! Det var som att simma motströms – allt var segt och blev helt ärligt fult. Jag försöker vara nöjd och ba: ”men det är luuuugnt, jag kommer igen, var inte så hååård mot dig själv snuttis” men hey ångesten är gastkramande och kopplar strupgrepp på mig. Fast. Du vet vad jag menar, inte sant? Det är en förjäklig process som bara måste genomlidas. Om och om igen dessutom. Fuck this.

Som en löpare

Jag ska springa måndagar och fredagar. På måndagar 1 mil och fredagar minst 5 km. Och sedan hade det varit härligt att kuta en gång till under veckan. Förslagsvis onsdagar. Men det är trixigt, jag ska inte ljuga. 

Vad jag vill säga i dag är vad springet får mig att känna: att jag måste göra detta varje dag. Varje dag. Varje. Dag. Känslan är så sjukt peppig. Och det är smått otroligt. Det är faktiskt det. Att jag känner så. Att jag gått från att under de första 25 åren i livet känna stor plåga i spåren men fatta att det positiva retet i kroppen betydde något och fortsätta utforska, det har krävts en del envishet.

Att komma in från morgonturen (som med fördel är jättetidig och på fastande mage) och längta till nästa gång det är dags (imorgon) det är pur lycka. Men att få ihop det med dans, styrketräning, yoga OCH däremellan vila är trixi business. Fast det går. Det bara gör det. Ikväll dansar jag igen. Ses!

För ett år sedan…

Ungefär. Då var det bråda tider i repetitionerna inför House of Shapes vårshow 2014. Denna jazzfunk var jag allt som oftast livrädd för och nu hade vi bytt koreografi och hamnat i Lady Gagas ”Applause”. Det vana ögat ser att vi inte tar ut rörelserna särskilt utan så att säga markerar.

Men det var Roligt! Det var Jobbigt! Det var Nu Jäklar Ska Jag Utvecklas! Fast det sista såg jag inte då. Det ser jag nu. Otroligt skönt att fatta då jag är inne i en enorm danssvacka och känner att jag tappar så mycket för varje dag. Det är som att ha magisk kraft och känna hur den mattas av dag för dag. Superbra, alla fattar.

Bonusfakta: Annat jag inte såg i april 2014 var att koreograf Christopher var Så Rar. Jag var mest rädd för karln – svårdansad som han är. Men titta, vem kan tycka illa vara om den sköna stilen i den ljuvliga mössan! Och i dag gör han koreografin till Alcazars Discodefendershow på Rondo. Premiär nästa fredag, huh?