Blir det dans?

I julklapp fick jag en drömresa och ett drömgöromål. Att åka en vecka till New York eller Los Angeles och bara dansa. Helt otroligt. Det är ju verkligen det jag velat göra sedan jag var i NY senast och blott hann med en klass på Broadway dance center. Hip hop dessutom. Men så extremt lärorika var de två timmarna att jag insåg vad jag måste göra. Sedan är det inte enkelt att sätta tanken i förverkligande. Det kräver sin planering. Och finansiering. Att få detta är helt otroligt. Helt.

Men om det ovanstående är en dröm som kommer att realiseras har jag ett problem som touchar drömmen men är mer närliggande. Jag vet inte hur jag kommer att kunna dansa denna termin. Alltså att jobba med dans är en självklarhet, men min egen utveckling som dansare kommer kanske att få stå tillbaka ett tag. Det skär i själen men så är det också en fas att gå igenom för att komma vidare. Ibland är man och gör man mer än man kan ta in och ibland får man stå tillbaka. Det är kanske inte så farligt även om mitt dansar-jag vrålar don´t do it.

Avslutar med en annan hjärtskärande sak som är värre än så mycket annat: övergrepp och våldtäkt, som L Gaga tar upp i ”til it happens to you”. Om detta må vi berätta – och aldrig sluta.
 

Annonser

Att ta koreografi

Så här funkar jag när det kommer till dans: allt går på intuition och känsla. Och när jag dansar hamnar jag lätt i ett tillstånd där jag är bra helt enkelt. 

Det är när jag dansar och när jag så att säga koreograferar mig själv. Det är en annan sak att ta koreografi. En koreograf som ”passar” mig och som jag jag förstår och kan tolka genom min kropp har oftast gett mig de högsta kickarna. De har bekräftat mina rörelser och jag har bekräftat deras. Nuförtiden tar jag koreografi av koreografer jag fått jobba mig in i förståelse för och det är tufft. Men självklart mer utvecklande. När jag pratade med Christopher Bergström (en av koreograferna jag tar klass för) om det i somras kom vi fram till att det är klasserna som lämnar en inte bara fysiskt trött utan mentalt utmattad som långsiktigt ger något. Det är samma sak som att se dans som är utmanande. Helena Franzéns danser lämnar mig ofta groggy och jag inser att jag fått koncentrera mig väldigt för att ta in henne.

Att ta koreografi kan ses som en lätt match men den som vill kan utmana sig hur mycket som helst.

Här förväntas du t ex lära dig direkt, Beyonces Upgrade U korr av WIldabeast. 

Dagar i dans

Vi möttes hemma hos mig i dag, Joakim, Mia, Karin och jag. Enkelt. Kaffe och planering för kommande ”Höstkänslor” som kulturhuset Trappan i Vällingby beställt. Det är poesiuppläsning (Karin) ackompanjerat av Joakims musik, sång (jag och en 20-nånting talang) och så kanske Mia är med. Men mötet i sig gav väldigt mycket. Det är så skönt att forma en grupp där kreativiteten inte har några gränser och samtalet och musiken/texten/rörelsen får fritt spelrum. Vi är en fin liten grupp. Och så satt vi i mitt lilla hem, belamrat av legovärldar som mina barn byggt upp, och drack kaffe och talade om den stora dagen, 8 november, då det hela går av stapeln.

Joakim tog några bilder som han ska skissa på till en affisch. Jag ville ha en Alice i underlandet-touch. Kanske fick jag den, jag vet inte. Satt mest avslappnat och tillbakalutat.

Sedan blev det bråttom. Joakim och jag rushade iväg till nästa möte med koreografen Helena Franzén där han ska illustrera och jag tala med henne och skriva på boken om dans. Det var ett okomplicerat möte där vi mest betraktade skapandet mellan koreograf och dansare i lokaler på Skeppsholmen nära MDT.

Det är som att alla sinnen vidgas i och med dagar som dessa, dagar i dans. Jag får kickar av dofter och smaker, ljud och vet ni, nyckelpigor som bor överallt i mitt hem numera. I går satt en nyckelpiga på min cykel och väntade på mig när jag kom från min lunchdate. 

Allt talar för att jag är på rätt väg.

Lovsång till miss Emmoth på house of Shapes

Hej.
På väg från två smäckra house-pass med Malin Emmoth på house of Shapes. Helt svettig. Helt lycklig.
Detta är en lovsång till miss Emmoth.
Och det blir ju lätt så. När någon, en person, får en att känna yo. Jag lever.
På riktigt. Lever.
Jag känner varje svettpärla som rinner längs med svanken, droppar från pannan, i ögonen, bry sig om det svider. Det är skönt. Det är så värt.
Jag rusar hem till varma, sovtrötta barn för att hinna pussa och krama och lägga. Tänk att jag får göra detta. Att det är mitt liv. Det är ju helt sjukt bra.
Hur kunde det bli så här?
Malin Emmoth. Du är en stjärna i mitt liv. Du får mig att lovsjunga dig och ditt sätt. House har blivit en del av mig. Och på dansgolvet, på klubben, där utövar jag det du ömt piskar in i mig.
Lovsång till miss Emmoth.

Dagar med dans

Det finns ju inte en dag som går utan att jag dansar.
Fysiskt eller i tanken.
Det är så det är och det är så det ska vara.
Meningen.
I dag tränade jag balett för Rebecca och trots att jag är lite förkyld kändes det bra och jag var starkare än jag är vanligtvis.
Eller vad jag varit den senaste tiden.
Efter en lång period av friskhet och där jag kunnat träna och varva med viloperioder är jag starkare än någonsin.
Och även om jag inte dansade igår och inte soran gör den delen heller, så känns det bra.
Imorgon ska jag lunchträna med Andreas. Blir grymt det.

Kvällens ps: jag ska dansa på en diktuppläsning där musik varvas med poesi. 9 november är det. Jag återkommer med mer detaljer när det närmar sig…

Dagar som går, dansar liksom iväg

Dansar? Visst gör jag. Massor. Kanske mer än jag skriver, mer än jag står för.
Men jag ser också dans. Som Cullberg häromdagen. Plateau effect. Ganska intetsägande. Det var inte dansdans utan performance, konceptuell med rekvisita på scen, men inte mycket dansutryck. Mot slutet ev. njöt dansarna, tänker jag då de rörde sig mer under 10 minuter än under den 60 minuter långa föreställningen. Shame.
På måndag kommer jag inte att dansa men på tisdag vid stången. Ska bli grym!

Dagens yogapose plus et al

Kommer här. Det är en skön ryggsträckare och passar perfekt dagar som denna. Lite småkyliga, hösten som börjar vårda med sina kalla, regnvåta vindar.

20130917-121732.jpg

Dansar? Ja helhjärtat

Men hej. Jag har varit riktigt usel på att uppdatera mig här. På senare tid. Och det beror inte på att jag inte dansar. Absolut inte. Jag dansar och gör det helhjärtat. Och här är det något som verkligen stämmer och är på riktigt. I går till exempel. För Jennie WidegrenHouse of shapes. Det var sedvanliga Feminine vibe och hon ville att vi dansade för en bortgången dansare/kollega/vän. Hon grät men gjorde därefter en helt sjukt vacker koreografi med oss. Hon varnade för att den skulle vara svår, men det är så bra att gå in i känslan, för när jag väl insåg allvaret och Laleh började sjunga var det som att det var på liv och död. Och det var inte svårt att känna och att agera på det. Mycket mer modern dans än den ordinarie klassen jag brukar ta.
Jag älskade hela timmen, som var för kort såklart. Men det slog mig hur viktigt det är med inställning. Efteråt behövde jag träffa min vän H och bara dricka lite gott, prata om oss, våra liv. Allt kan vara så skört, vi vet inte när allt rycks undan. Sjukdom. Vi sa att vi älskar varandra. Det behövs.

Ingen balett i dag

Nej inte i dag. Jag ska inte dansa balett i dag. Men väl se Cullbergbaletten på Dansens hus. Med L. Vi ska också dricka bubbel och gona oss innan Cullberg får förföra oss med ”Plateau Effect”. På torsdag får vi hoppas att jag kan köra mina två dansklasser med Malin Emmoth. Jag utvecklar kärlekar kring mig med koreografer som får mig att känna och leva. Det är så enkelt. Och jag har helt accepterat. Förälskad i stort sett varje dag.