Snapshot av vad jag gör egentligen

när jag borde vara i arbetsgång.

Annonser

”Take something and make it yours”

Igår kväll berättade jag för N att det var för trist, att jag inte visste hur jag skulle få ihop mina turer för spring denna vecka. Och i samma ögonblick jag sa det planerade jag om hela veckan och då satt allt plötsligt på plats. Älskar pussel, har jag sagt det? Nu har jag sprungit mina 8 K (gick ganska långsamt men jag vaknade med en puls på 93 så jag kan vara lite sjuklig – säger vi) och på torsdag springer jag mina 21 K. Loverly. På dansträningsschemat i dag: tutting och att få fyrkanten jag gör med armar och händer att se mindre ledsen ut)

Kolla, här är Carolines blogg och hon har fotat mig som fotat henne 🙂 – meta!

Och kolla in nedan vackring om tutting! Här finns fyrkantsgrejen med. ”Take something and make it yours.”

Plugga dansa möten dansa jobba dansa laga mat dansa sova dansa

Så ser det ut nu. Och så toppar jag med springa. För två rundor ska jag orka med denna vecka. En 21 K och en på 8 K. Och varje dag ska jag dansträna eftersom dans precis som karate är en färskvara 🙂

Började dock denna vecka med att träffa sköna Caroline Hammar för en frukost på Broms på Karlavägen. Fin start på dagen.

Nu är det dags att fördjupa sig i plugg. På med kaffet bara.

Dansa om du vill och som du vill

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mitt eget snack om dans. Jag beter mig förälskat och fartblint rusar jag fram och vill frälsa alla i dansens tecken. Den nyktra Anita vet att det inte funkar, att det snarare kan bli den omvända effekten, men när jag är hög försvinner spärrarna, då vill jag att alla ska dansa. Så har du varit utsatt för mitt evengelistsnack vet du vad jag pratar om. Och kanske har du varit mottaglig och börjat dansa. Fint. Eller inte. Fint. 

Det är nyttigt för mig att plugga dans och hur man arbetar med dans och rörelse didaktiskt. Särskilt när det kommer till skolundervisningen där alla vid något tillfälle ska dansa. Bara att inse att det inte är någon självklarhet. Att det sannerligen inte är ”härligt” och ”gött” att ”bara” röra på sig. Det stämmer inte alls, för många dessutom. Man måste få en chans att hitta sitt sätt att uttrycka sig. Kanske inte alls genom dans, men genom rörelse. Jag ser på UR:s program om ”Idrottslärarens drömmar och dilemman” och blir alldeles stum när killen som gillade Justin Timberlake tappar lusten att dansa helt. När jag ser det ökar min förståelse för hur det är, att vilja men inte förstå. Det taggar mig att bli ännu mer lyhörd och sila mitt eget snack. Dansa istället om du vill och som du vill. 

Ha en fin helg!

”Som att springa 100 meter i skyhöga klackar”

Jag har varit lite dålig ett par dagar, halsvärk, trött och snuvig. Inte värre än så men jag skippade att dansa i söndags (ångest) och har vilat några dagar. Nu när jag mår bättre funderar jag på om det är min lathet som får mig att ta de där dagarna av vila. Och det är helt sjukt att jag tänker så, det är på riktigt en rubbning. För om det är något man ska göra så är det att vara lyhörd för vad man fixar. Och jag är det. Eller jag vill tycka att jag är det, men det finns en del av mig som är väldigt benägen att klandra. ”Var jag egentligen sjuk eller var det bara en ursäkt för att slippa anstränga mig?”

Alltså. Jag vet inte. Eller jo, egentligen gör jag ju det. Jag var inte bra. Hela kroppen sa, låt bli, så jag lät bli. Men eftersom jag inte mår bättre av att låta bli så blir det en paradoxal känsla. För det finns fanken inte mycket som slår att vara i kontakt med sin kropp. Det är helt galet vilken belöning jag får av att använda den. Alla kickar i form av hormongodisar som susar runt i kroppen när den används och skapar leendet som kommer djupt inifrån. Det saknar jag ju, de dagar av vila jag tar. Men de måste tas. Annars skulle det bli fel det med. Så vad jag säger till mig själv och till er är att motivation, vilja, olust och ren sjukdom eller trötthet ska du lära dig att känna igen när de sköljer igenom dig. För de kan vara snarlika ibland. Och när ska man slå dövörat till sin lata röst och bokstavligen köra över den? När man inte är sjuk eller slitet trött i kroppen. Då ska man det.

Jag fnissar till när jag tänker på vad en dansare faktiskt gör när hen uppträder. Hur intensivt det är och det gärna utan att man som åskådare fattar det. Det stämmer så bra. För det är underhållning som en ofta väldigt vältränad person gör. 

Det är som att springa 100 meter i skyhöga klackar.

— Malin Emmoth

I dag kände jag mig halvmotiverad att springa. Jag är snart uppe i 20 K men fick min runda på 19.6 i dag vilket är bra. Jag sprang unset snabbare än sist. Dubbelt bra. Men hela grejen är att göra det. Att lära hjärnan att den fixar det. Det är en märklig känsla att jag varit ute i solen och sprungit och sätter mig inne och jobbar, tittar ut genom fönstret och känner: jag måste ut. Det sätter sig verkligen. Jag längtar ut i skogen också. Jättemycket. Jag vill vandra och använda kroppen till att klättra och andas bergstunn luft.

Istället ska jag dricka kaffe, deklarera, plugga och skriva artiklar. Min strössel för dagen är att jag ska dansträna house och jazzfunk.

Sylvie Guillem – Bye

Sylvie Guillem. Mats Ek. I år är det dags för dem att sluta med sin dans. Hon dansar. Han koreograferar. Han har koreograferat henne många gånger och nu gör han ett sista verk till henne. ”Bye”. Akram Khan skapar också ett till henne. Och Russel Maliphant. Och William Forsythe. Hon vill inte göra någon best of-turné utan ända till slutet vara nyfiken och utforska. 50 år är hon. I 39 av dessa har hon tränat rigoröst och dansat andan ur många. Och det är talande för alla jag träffar inom dansen, de som blivit erkända: den enorma dedikationen och den fysiska viljan. Hon har passerat gränser och vidgat rollen som ballerina och som dansare för kvinnor, men för henne verkar det ha gått förhållandevis enkelt, hon är skapt för att dansa. En urmodell. 

Jag frågade Akram Khan om det kommer en ny Sylvie, om han kanske rentav vet vem nästa Sylvie är.

”No, there will never be another Sylvie, there will be another amazing person, but you can’t change history. She changed female roles in ballet work forever and it will never go back again. What Sylvie did to female roles, the way she has transformed that role, that athletic expectation… Before her it was romanticism, very sweet, now its animal.”

Från Sacred Monsters. 

Läs artikeln om Sylvie Guillem från The Economist Intelligent life

Nästa generation tar över

På kursen i Växjö för någon månad sedan. Vi hade satt ihop ett framträdande skapat för barn som ska illustrera ett yrke. 

ok. Nora 4 år är så med. Som ni märker. Jag märker henne först mot slutet. Som alla märker. 

 

 

https://onedrive.live.com/?id=8A6B0465F42B050E%21166&cid=8a6b0465f42b050e&authkey=%21AvSQWJ52B_MM3YA&v=3

Akram Khan – första mötet

Vi framtidsspanade och talade om vikten av närvaro - och god thaimat. Tjaba Thai fick himmelskt högt betyg.

Vi framtidsspanade och talade om vikten av närvaro – och god thaimat. Tjaba Thai fick himmelskt högt betyg.

17 minuter tog det. På cykel som en vettvilling genom stan. från dansträning på House of Shapes på Hornsgatan in till Dansens hus replokaler på Wallingatan. 17 minuter efter att jag satt mig på cykeln mötte jag Akram Khan, väntandes på sina kollegor och sin assistent – och mig. Även om han var upptagen med sin cigg kunde jag ju inte låtsas som att det inte var han. Så jag sa hej och han hej och sedan fördrev vi väntan med att ställa ungefär lika många frågor till varandra. Tänk vad de inledande minutrarna i ett möte är viktiga eftersom de sätter tonen på allt därefter. Eller nej förresten, sånt är bara jobbigt att tänka på.

Men det är så.

När alla var samlade gick vi bort till Tjaba Thai för intervjun. En slamrig restaurang när man ska ta upp ljud är inte det bästa. Men en person som är hungrig bör man inte tvinga genomlida en intervju. Då är en kompromiss bättre. Vi satte oss ned och efter soundcheck var vi klara att köra. Jag hade fått 20 minuter med koreografen. Det blev 44. Och vi hann med personliga delar som skilsmässa, barn och andra livskriser (jo barn är också en känslomässig kris) men fokus låg på vad som får honom att dansa, gör hans danser så tilltalande för en stor publik (han har koreograferat för OS 2012) och hur han jobbar och tränar. Han tränar fysiskt tre timmar om dagen och hade en period i livet när det var tio timmar. Varje dag. Kommentaren på det var att människan klarar mer än hon tror men att han aldrig skulle orka den hårda träningen i dag. Allt har sin tid.