Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Annons

Intervju med koreografen Örjan Andersson

Förbereder intervju med koreografen Örjan Andersson imorgon. Han började dansa relativt sent och utbildade sig vid 19 års ålder till dansare. I dag och sedan lång tid tillbaka koreograferar han bara. Det är få kvinnor som utbildar sig lika sent som många manliga ditos gör, Birgit Cullberg är ett exempel på motsatsen. Har intervjuat honom några gånger genom åren. Här i slynglar t ex.

Örjan Andersson skapade 2001 ett verk för SVT som jag minns tog andan ur mig, ”252 dagar – ett möte med två gravida ballerinor” där ballerinorna (hovdansaren vid Kungliga operan) Marie Lindqvist och premiärdansösen Ana Valev dansade i höggravid kostym. Himla vackert. Hittar inga klipp av det men föreställ dig bara.

Girls will make you blush – kom och ta oss alla

0
0
1
323
1718
anitaemthen
14
4
2037
14.0

Normal
0

21

false
false
false

EN-US
JA
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Normal tabell”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0in 5.4pt 0in 5.4pt;
mso-para-margin:0in;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;
mso-ansi-language:EN-US;}

”Girls will make you blush” handlar om att ta plats. När jag ska läsa programmet måste jag veckla ut en enorm affisch med föreställningen återberättad i korttextform. Det känns ovant och himla bra. Precis som föreställningen är. + för musiken!

Unga Klaras två nya konstnärliga ledare, Farnaz Arabi (har regisserat Jonas Hassen Khemiris nya pjäs ”Ungefär lika med” på Dramaten) och skådespelaren/regissören Gustav Deinoff har låtit ett stycke skön/oskön historia födas i och med föreställningen. Det är Gustav Deinoff som tillsammans med koreografen Mari Carrasco satt upp Åsa Lindholms pjäs ”Girls will make you blush” – ett samarbete mellan Unga Klara, Carrasco Dance Company och Västmanlands Teater.

Jag ser den tillsammans med två gymnasieklasser, en skola från Nacka och en från Liljeholmen. De tycker, inte oväntat, att det mesta är pinsamt på scen. När mensblodet kommer fram i slow motion, när skådespelarna går runt och stirrar, pratar för sig själv eller tar plats bredvid någon i publiken, eller när de talar om vad ”den” (kvinnans kön) kallas eller när den fenomenala Bianca Traum dansar och upptäcker sin kropp samtidigt som hon ser publiken i ögonen. Tillfällena är många. Och blodet och könet nära hela tiden.

De gör det bra, hela ensemblen är närvarande vilket gör att publiken inkluderas i samtalet. Kanske kommer de för nära ibland. Saker sägs, saker görs, sånt som en själv har gjort i ensamhet, kanske. Nu tar vi alla del av det. Personligen känns det riktigt härligt. Inget finns att skämmas för!

Historiskt har blodet, exempelvis mensblodet, förknippats med superkraft och med Liv Strömquists ”Kunskapens frukt” och ”Kvinnor ritar bara serier om mens” och Kobras (SVT) inslag om mens är kvinnans kön och mensen verkligen på tapeten. Vi blir så smarta av mensen också. Dags att tänka på det vid problemlösning och kraftansträngningar (även, se nedan).

Jag tycker som du förstår – inte oväntat – att det är en helt galet bra föreställning. Den måste alla se, tänker jag. ALLA. Den verkar så genomarbetad, så in i detalj genomsköljd. Och ja, det visar den sig vara. Jag springer på en forskare från Stockholms universitet som varit med i en fokusgrupp och fått komma med synpunkter i skapandet. Även hon är lyrisk. Vi delar intresset, vi delar historien – kvinnohistorien – och det ska vi göra precis så här. Fram till 20 december kan du se den. Gör hemskt gärna det. Och sen #prataomdet #girlswillmakeyoublush.

Any chance 2 dance?

Hej.
Vad hände?
A chance to dance kom och gick på SVT utan att jag såg.
Jag vet att play finns men det har nästan blivit en sport numera, att se på teve, på utsatt tid.
Ack.
Nästa stop blir därför SVT play.
Eller näst nästa. Jag måste läsa några stråk ur Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma. Han skriver prosa som en riktig poet, människan.

Fast som sagt. A chance to dance är inte långt därefter.

Body movin’.

20130615-234205.jpg

A chance to dance – vilken miss!

Åh.
Förra gången jag tipsade om a chance to dance missade jag det själv!
Ikväll ska jag inte.
Alltså SVT kl 20.

Chabli och fotbad

Jag har hällt upp vin, ikväll chabli, och ska ta ett välförtjänt fotbad med blå saltflingor som doftar viol.
Dansare som dansar.
Eller ehum, dancers. Dancing. To music. Eller nåt. Gissar att Nigel kommer låta fin på sin brittiska.
Ses i tanken, vid teven då.