Självklart har jag jobbat för låg lön många gånger i mitt liv. Jag var under en tid känd i kompiskretsen för att jobba nästan uteslutande ideellt medan de andra klättrade på sina ambitionsstegar. Alla åt olika håll.
Jag såg inga problem med gratisarbetet utan älskade det jag gjorde och åt grönsakssoppa. Musikfestivaljobbet med Pop Dakar, detta guldbarn av festivaler, var visserligen obetalt men underbart. På en fest hos Anko och Micke fick jag till och med pris för att vara den bästa ideella arbetaren (jag var nog den enda). Det var en guldsprejad halvboll av frigolit med en vimpel och text undertill. Där skulle ha suttit en tia fick jag höra sedan men den hade trillat av och lågavlönade som vi alla var på den tiden slank den säkert vidare. På samma fest blev jag även prisad för bästa klädsel och det kan sägas att jag hade vita piratbyxor med blå/röda streck och rutor, röda knästrumpor och ankar-örhängen i matchande färger. Det var en kvalitetsfest och jag minns den som igår.
Hur som helst.
I dag är jag inte lika benägen att jobba hårt till underlön (jag är erfaren och har barn) och det suger att gång på gång inse att lönerna inom kultursektorn är så chockerande låga. Detta är ingen braskande nyhet men eftersom jag i dag, efter en sommars förhandling, fick veta att ett jobb som presschef på en kulturinstitution inte blev något med behöver jag kräkas lite. Inte på dem utan på läget i stort. Lönen som erbjöds var tusenlappen över det jag fick som nyutexaminerad journalist 2001. På en lokaltidning. Som redigerare.
Det är fanken inte klokt.
tellaboutdance 