Vi ska ha Monster high-kalas och detta är en av alla fantastiska som 5-åringarna ska få laja med.
Dricker en eftermiddagskaffe efter min vila. Det behövdes. Bägge delar faktiskt. Somnade för sent igår och sprang i morse så jag var trött efter halvdags arbete. Att sova. Bara 30 minuter. Vilken känsla, att ha den ron i kroppen och kunna det. Sedan kicka igång igen med en kaffe. Doften får mig att prisa livet. Det är i de små tingen våra gudar vilar.
Det är som sagt annorlunda att inte dansa på samma sätt längre. Att numera ha dessa intensiva dansveckor, varannan, och sedan en vecka utan. Den amputerade känslan. Men också, att upptäcka nya saker med sig själv. Att jag kan hitta lycka i annat än dans. Som häromdagen när solen sken in drabbades jag av den där Känslan. Barnen spelade spel och åt lördagsgodis, jag tvättade, det var filmkväll inplanerad. Inget mer. Ändå. Ett pirr. Jag tackar kaffet lite också, känslan när jag får i mig drycken är svårslagen.
För några veckor sedan magnetröntgades jag också. Det konstaterades ett diskbråck i c5 och c6-roten i nacken. Jag var glad att det inte vara värre och hi5-ade läkaren. Men det är klart, jag måste verkligen tänka på hur jag rör mig nu, så det inte blir skit längre fram. När jag drack kaffe efter läkarträffen genomfors jag av en naken och lycklig känning. Hade nosat på katastrofen och lyckats med en annan väg.
Sprang imorse. Har inte gjort det på några veckor eftersom jag varit förkyld. Precis som alla andra. När jag sprang senast blev det en halvmara och mitt immunförsvar slog bakut (även klubbat på Into the Valleys förfest på Nobelberget halva natten innan). Men. Imorse, med en kopp fresh espresso i mig tog jag mig nästan 9 km på 49 min. Helt ok. Alltså väldigt skönt. Nacken kändes av, den är inte helt glad. Och ländryggen gråter lite (har blivit kall) men det går att ordna till.
Summan av detta är att kaffe är lycka. Och att det är min absolut enklaste metod att nå nirvana vilken tid som helst på dagen.
tellaboutdance 