Cyklade in till House of Shapes och dansade lite i måndags men behöver mer. Gudars.
När jag satt på cykeln in funderade jag på om jag fortfarande kunde röra mig, förstå. Alltid samma tankar. Jag måste dansa varje dag för att inte tro att kraften är borta. Inte mycket finns filmat av när jag lyssnar in koreografi men en liten snutt kommer här. Det är i stort sett två år sedan, oktober 2013. Feminine vibe för Jennie Widegren.
Nu är det gjort. Jag har signat upp för att springa maraton. Och från och med i morgon ska jag träna för det. Den 26 september springer jag Dublin marathon. Det är ju inte som att jag gör något världsunikt men för mig är det en ny vända i livet. Får se var den tar mig.
Och i morgon dansar jag för första gången på veckor. Jösses vad längtan är stor. Men också detta eviga pirr. Kommer det att gå? Kommer jag att fixa det? Kanske har jag tappat takten/stilen/kollen/balansen och står där och tänker för mycket. Feminine vibe (jazzfunk) blir det i alla fall, med Helena Åkesson. Sen snappar jag upp henne och bokar in intervjun för Dansboken. Hi5.
Dessa två saker, springet och dansen, ska vara i en fin balans, men det gäller att inte ta ut sig för mycket på det ena för att orka med det andra. Och att hålla sig skadefri. Vara smart. Även det är pirrigt. Därför måste jag styrketräna. Det sjukt tråkiga (som jag måste sluta tycka är sjukt tråkigt) som är nödvändigt för att fixa’t. Pratade med en pensionerad kårdansare vid Kungliga baletten i dag och hennes vånda var hur hon ska fixa att träna nu när hon ska börja projektleda i sitt nya arbetsliv. Något som varit en del av hennes arbete blir nu något hon ska göra när tid finns. Ett stort lycka till oss bägge där. Det är en enorm planering kring detta och det får inte kännas så för då försvinner lusten ganska abrupt och den är en del av näringen för att orka när det blir slentrianmässiga perioder.
En låt till oss alla som inte vill tappa geisten. Vit päls ”Död och evigt mörker”.
Den 14 oktober kom hela familjen och kollade på mig när jag dansade för Jennie Widegren på House of shapes. Vi markerar till Lahles Colors.
Nästa måndag fyller jag 36. Det känns grymt. Jag känner att jag pikar för varje år som går. Fysiskt men också mentalt. Det är ju bäst att bli äldre. Till en viss gräns kan jag tro. SOm när man känner att kroppen inte gör det man vill att den ska klara. Eller om/när man inte orkar på samma sätt, när man inte bygger på kroppen utan den retarderar.
Så är det inte nu. Mitt i livet och mår pendelvis bra och pendelvis ganska dåligt. Skyller det mesta på mina utvecklingsfaser och att det händer en del för tillfället. Men så är det i allfall, jag har aldrig tråkigt. Det hinns inte med, jag fyller de eventuella tråkhålen.
Ikväll dansar jag feminine vibe och jag hoppas att det blir med Jennie Widegren men gissar att det handlar om Helena Åkesson och hon är bra men kanske behöver jag Jennie nu. Så känns det i alla fall. Lite extra allt.
Jag lovar. Igår kväll, medan jag kollade på Searching for sugarman och drack gott vitt Masi-vin, skrev jag ett ganska långt inlägg. Jag laddade ner bilder, fotade och hade förberett publicering när allt hängde sig och försvann.
Ok sånt händer, irriterande ofta dessutom, men det är anledningen till att det inte blev mer än dagens yogapose igår.
Så det jag var med om igår var dans på House of shapes (ja var annars). Det var öppet hus på fitnessklasserna och jag drog med mig vännen H på Jennie Widegrens femenine vibe-klass där vi dansade till Mando Diaos Dance with somebody. Och eftersom jag gått på hennes måndagsklass tidigare i veckan kunde jag hänga med och jobba på detaljerna. Jag älskar ju det. Hon är definitivt den bästa att dansa för. Inspirerande och rolig och samtidigt seriös. Det är liksom aldrig flamsigt utan snackas det om hur ”könet ska leda” eller att ”kötta på” så är det för att det stämmer. Jag gillar hennes stil mycket för att jag känner att jag utvecklas och att hennes koreografi välkomnas av min kropp. Det jag känner när jag dansar för henne är faktiskt svårt att beskriva.
Hade velat hänga kvar och ta en balettklass också men var tvungen att kuta till Sergels torg och möta upp lilla familjen eftersom vi skulle på den nya Alfons Åberg-filmen. Hade 30 minuter på mig och kom precis i tid.
Bildgooglade Jennie för att hitta en bild som representerar energin hon har på klasserna och detta är väl så nära jag kommer. Det är tyvärr reklam, men det får vara.
Igår satt jag nyduschad och lite extra fiffad: var insmord med lyxig creme och parfymstänkt, målade mina naglar medan jag drack mitt vita och hade på mig örhängen. Ett par favoriter faktiskt som jag tänkt presentera som kvällens smycke. De ser du här nere.I dag är det kalas för en världsbäst 3-åring och jag förbereder mig på kajakfärd med kund imorgon och på tisdag (vi ska till Dalarö). Innebär säkert roligheter men jag tänker ju väldigt intensivt att jag kommer missa femine viben på måndag och att jag faktiskt missar baletten på tisdagen. Stor suck. Men jag börjar ta houseklass för Malin Emmoth på torsdagar från och med nästa vecka – inte fel!
Snus efter dans och innan läggdags betyder att jag mår fint.
Mer än så idag faktiskt.
Ikväll slutade sommar-slummern och började hösten i all sin prakt: dansschemat på house of Shapes är uppdaterat och igång igen. Nu kan jag planera – dansa – på riktigt inför danshösten. Ah.
Ikväll gick jag på feminine vibe med Helena Åkesson. Blå klass – svårare i teorin. Helena är en tuffare koreograf (för mig) men ikväll var det som att allt föll på plats. Jag njöt av hennes rörelser och hade roligt. Take back the night med Justin Timberlake var det.
Efteråt kunde jag stretcha i lugn och ro, träna armar och ta en lång dusch och bastu för att i 20 minuter kolla på Jennie Widegrens dansklass (jazz). Jag ryser av välbehag av att se så bra koreografi och lystna dansare. Hon själv är grymmast men det är viktigt att se på hur andra mottar hennes anvisningar. Enormt tillfredställd stod jag där och kände mig nykär.
Jag cyklade hem och även om kedjan hoppade tog jag det bara väldigt väldigt lugnt.
Jag är i fas. Igen.
Lets go 👆👉
Beyoncé från Life is but a dream
Såg dokumentären Life is but a dream med och av Beyonce i lördags och peppades av henne. Snacka om renässansmänniska. Inspirerande, precis vad som behövs. Dokumentären ligger kvar på SVT/play i några dagar till bara så funkar den inte vet du varför.
Här kommer en koreografi av Sean Bankhead till låten Who run the world (Girls) som jag gillar.
Passa utmärkt som uppåttjack inför denna vecka. Feminine vibe på House of shapes 18.25 i kväll med Nathalie Rosenberg.
OBS! Ikväll är det Sanna limell som koreograferar!
Men så stod jag där på house of Shapes-golvet och inte var det Christina Aguilera som sjöng. Det var käre Justin Timberlake och Take back the night.
Jag är så lättad att jag stod längst fram och att jag satte koreografin, ett par gånger.
Inte perfekt men jag hörde mig själv svara att det ska man strunta i, då Helena ställde frågan: vad ska man göra om man dansar fel?
Det kom reptilsnabbt och jag är glad för det.
Jag menar det allt mer också.
Jag försöker kötta på istället.
Saker jag älskar ikväll:
-att Pride startat! Heja kärleken 🌻
-att jag läst på och påmint mig om vad som krävs för att bli expert. 10 000 timmar av ren praktik för att lyckas bemästra. Jag ska göra det. 3h/dag i tio år alt 6h/dag i fem år.
Jag ska nog hitta vägar. Och tid.
– att jag tar ett glas ekologiskt rött och låter ruset av dansen skölja vidare inom mig.
Wanna wanna wanna.
Sjunger Christina Aguilera och det är henne jag ska följa i dag på feminine viben på House of Shapes (18.20 om du ska komma me). En gul klass (lättare) som verkar svårare än den blåa med Helena Åkesson i måndags. Nu gäller det ju.
Men ack så snabbt en låt dateras, särskilt när den är några år äldre men samtidigt ligger tillräckligt nära i tiden. Kolla in vår kära dansare och sångare i videon Come on baby, all I want is you.
2004 kom den!
2013 sätter jag den.
Typ.
Det är så jävla jobbigt när det händer.
Att dansa och inte orka med att ta koreografin och bara freaka ur. Inte röra på sig mer. Bara stå och glo. Inte kunna. Inte förstå. Se hur koreografin gliiider en ur kroppen.
Det hände mig i går på feminine vibe på House of shapes. Jag hade cyklat till passet och var så redo trodde jag. Men faktiskt, på dansgolvet blev jag helt paralyserad och ville inte röra mig alls. Eller det är fel, jag ville men kunde inte. Det stod till. Och jag stod still. Hur ofta händer det? Sedan jag började dansa igen har det hänt tre gånger kanske. Jag vet ju det eftersom jag smärtsamt minns varje gång. Och då kunde jag skylla på att jag var så fräsch i gamet, ovar van vid att ta koreografi. Men nu. Igår. Då var det, ja vadå. Vätskebrist pga värmen? Att jag inte dansat på ett par veckor? Att jag lånat J:s cykel med för hög sadel och stod hela vägen till HoS?
Nä. Såklart icke.
Jag tänker inte ta det så. Jag tänker ta det så här: jag har hamnat på en platå. Precis som när jag håller på att utvecklas på något område och når en ny gräns. Ja men, som när jag skulle ta mitt körkort och stundtals inte visste hur jag skulle köra bil, hur jag skulle starta eller stanna med en bil. Efter 27 körlektioner drabbades jag av nattsvart block och trodde inte på mig själv. ”Det kommer aldrig att gå”, tänkte jag och höll på att krocka med en bil på väg till uppkörningen. Några timmar senare hade jag körkortet i min hand. Och det hade gått smooth.
SÅ ska jag ta det.
Det kommer gå. På måndag står jag på dansgolvet igen.
Samma låt.
Bättre än någonsin.
Eller så fejkar jag.
En mötesplats för landets pescetarianer.
Ulrika Park
Om livet före och efter en gastric bypass operation.
Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..
Stuff and things.
an archive of texts written between 2013 - 2016
tellaboutdance 