Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Annons

Kulturhuset vs Dansens hus

Det ser så överväldigande bra ut på Kulturhusets dansscen både bakåt i tiden och fram att jag vid jämförelse med Dansens hus tycker den förstnämnda är mer rörlig. Vad beror detta på? Kenneth Kvarnström-effekten? Lite problematiskt att han själv sätter upp på ”sin” scen är det förstås men också att det slutade vara lika rörligt och roligt på Dansens hus sedan han slutade (även om Virve Sutinen gjorde ett bra och svettigt jobb).

Jämför själv: KULTURHUSET DANS vs DANSENS HUS

Live från Urban connection

OBS: denna text kommer uppdateras med länkar och namn.
Uppdatering 1: 23.33 20150506
Uppdatering 2: 11.15 20150507

— 

Juck 

Vi är våra rörelser, gester. Vi är medvetna om det tillåtna och det som är oss givet. ”Juck” ger oss det kreativa det ömma det aggressiva det sexuella. 

I ”Juck” fäster dansarna Femina Naluzzi, Shirley Harthey Ubilla, Tarika Wahlberg, Emelie Enlund och Cajsa Godée sin blick i oss och gör publiken till subjekt. Det känns. Vissa av oss blir märkbart påverkade. När godis på scen plockas fram ut gömmor här och där och en klubba som är slickad på delas ut tar någon inte emot den. Att inte vilja medverka och bli smärtsamt varse om priset. VI andra väntar och väntar. Tillsist tar någon emot klubban så föreställningen kan fortsätta.

Vi får uppleva hård dans. Varför hård, är den det? Jag letar genast efter en omformulering, men nej, det är hårt. För att jucka som de gör är en hård och stark rörelse. Också befriande. Också gör den rörelsen tillsammans med deras blickar och samhörighetslöfte i desamma att jag blir gråtig. Av stolthet och lycka. Jag andas ut ett mentalt äntligen och vill in i deras värld.

Men. Om du bara struntar i mina lovord och känslor så kan jag säga detta kort: det Juck gör är viktigt och bra för alla. Det är något så många som möjligt bör uppleva. Och det kommer ni att kunna. Eftersom detta inte är ett kompani eller en grupp i traditionell mening utan ett koncept kan de dyka upp var som helst, när som helst. Juck. 

— 

Unruly ghal

Från start till slut är det snabb och vass dancehall vi ser. Dansarna i Unruly ghal med samma föreställningsnamn låter oss knappt andas när de myllrar, släpar, hoppar och marscherar in på lilla scen. Publiken tjuter och tutar. Jo de har fans bland oss.

Efter föreställningen gruppdansades det vid presentationen av dansarna. 

Efter föreställningen gruppdansades det vid presentationen av dansarna. 

 

De kommer in svartklädda i skinnjackor och kängor, helt fantastiska hår riktar luftgevär mot oss och skjuter av och återigen under samma kväll möts vi av en sjukt skön attityd. Kraftig feminism. Det handlar om utanförskap på en massa plan. Fint att då se denna kille bland alla kvinnor. Och han utmärker sig främst genom att inte vara närapå så fulländad som sina partners. Sista inslaget är en duett i gräl som avslutas i ett vänskaplig handslag. Fighten är slut för den här gången. 

Noterat: när jag går in till föreställningen hör jag två stå och tala om något otroligt de sett på scen, splits från höga höjder som landat väl. Och när jag själv får uppleva några asasnygga split fattar jag fascinationen. 

Två föreställningar och one to go nu.

Charlie Prags Life before/after

Spänningen finns i luften och alla är nerviga.  Vi vet av programblandet att döma att det kommer att bli en skräckfylld timma. Det fnittras och talas om filmer som The Ring (Ringu) och vi dras alla med i en förväntan på vad vi ska vara med om. Det är mörkt och lampor som knastrande blinkar. Det är suggestiv och dunkande musik. Det är panikartade situationer när hasande vålnad närmar sig den levande stressade människan. Vi hamnar alla i trans och när en skräckinjagande figur går runt och letar och lyser med ficklampa reser sig nackhåren. Duetten ”Life before/After” mellan Malin Emmoth och Arvid Håkansson, signerad Charlotte ”Charlie” Prag, handlar om död och existensiell ångest. Det är ett verk som hänger mycket på scenografi, ljus och timing vilket fungerar väl. Dansarna passar ihop och leker med oss ena stunden för att skrämma i nästa. En hel del bakåtspelande och svajing musik ger en Twin Peaks-touch som jag inte tror är medveten. Bästa solo: Arvid Håkanssons locking och Malin Emmoths ficklampsdans är det jag tar med mig. Och att det är skönt med skräck från en dansscen.

Foto: från Life before/After Dansens hus 2015

 

Smaka på dans – två verk av fem koreorafer

Gemensamt för de två föreställningarna är samarbete, samtida dans och en strävan efter att tänja på normgränser. Det som skiljer dem åt är olika scener, innerlighet och överleverans. Det ena verket ger det och gör det. Det andra hade absolut ambitionen men nådde inte fram till mig på tredje rad.

Två föreställningar och fem koreografer ser jag på Kulturhuset och Dansens hus. På Kulturhuset är det “Piano piano” som skapats av Kenneth Kvarnström (tillika danschef i huset), Örjan Andersson och Ina Cristel Johannessen. På Dansens hus är det den internationella varianten i “Torobaka”med Akram Khan och Israel Galván.

Först ut: Piano piano. Här överöstar Schubert, otroligt vackert framförd av Asuka Nakamura, dansen. Den är stundtals så intagande att irritationen växter när en av dansarna avbryter den för att ivrigt flytta runt pianot Nakamura spelar på. Här har alltså de tre koreograferna, alla väletablerade i den samtida genren, valt att samarbeta av olika skäl som du kan se här. (Kolla för de är verkligen charmerande). Jag tycker det är gulligt men långt ifrån övertygande. Det verkar som att de inte har hunnit färdigt och att dansarna inte heller hunnit marineras i känslorna som ska förmedlas. Det finns några undantag, när det finns en nerv och en oro i dansarnas kroppar, men i övrigt blir Piano piano mer en inblick i hur ett verk ser ut när tre koreografer vill samarbeta och kanske av ovana, inte hinner färdigt. God tur nästa gång.

En del av verket Piano piano som gav nerv var solot av Paul Lee. Dessutom var kostymen av Bente Rolandsdotter riktigt vacker. Foto: Petra Hellberg

En del av verket Piano piano som gav nerv var solot av Paul Lee. Dessutom var kostymen av Bente Rolandsdotter riktigt vacker. Foto: Petra Hellberg

“Torabaka” av Akram Khan och Israel Galván på Dansens hus genererar hela tiden lite utöver det förväntade. Denna perfektion, som framförallt Khan besitter, är nästan outhärdlig. Han har en förmåga att i rörelse få en att häpna. Med så små medel. En gest som är så genomtänkt att den fortsätter ge långt efter den skickats iväg. Och det handlar om en innerlighet som jag ser i få dansare överhuvudtaget i dag. Han dansar kathak och möter Israel Galván i flamenco. Men de har givit och tagit av varandras stilar och ger oss ett underhållande potpurri av det de kommit fram till. De har grävt, gått runt, halkat, tassat och stampat på och nästan kommit varvet runt med varandra. Inte de heller kan säga sig ha gjort ett verk, men vi vår tillräckligt med delar för att förstå. Vid inledningen, när de kommer ut och sätter sig på scenen talar de med varandra och samtalet verkar nästan upprört. Gör de om i sista stund? Grälar de? Är allt uppgjort?

Ibland när den ena parten blev för ”högljudd” i sina rörelser tystades han av den andre. Det var detaljerna fyllde verket med humor och intelligens. Foto: Pressbild/Sadlers Wells Londons Dancehouse

Jag vet inte. Men jag vet att när känslan av “nej men inte behövde du göra detta bara för mig” kommer då har jag blivit serverad och uppassad enligt förväntan och utöver.

Eder Anita på scengolvet

Jucka och ta din plats

Urban connectionDansens hus med start i dag 5 maj till 9 maj. Och jag kommer gå den 6 maj och bland annat se detta, ”Juck”. Det är rasande och intressant. Kanske tar en på sig sin rutiga. Kanske får en feeling. 

Från föreställningen ”Juck” på Dansens hus nu 5-9 maj 2015.

Akram Khan – första mötet

Vi framtidsspanade och talade om vikten av närvaro - och god thaimat. Tjaba Thai fick himmelskt högt betyg.

Vi framtidsspanade och talade om vikten av närvaro – och god thaimat. Tjaba Thai fick himmelskt högt betyg.

17 minuter tog det. På cykel som en vettvilling genom stan. från dansträning på House of Shapes på Hornsgatan in till Dansens hus replokaler på Wallingatan. 17 minuter efter att jag satt mig på cykeln mötte jag Akram Khan, väntandes på sina kollegor och sin assistent – och mig. Även om han var upptagen med sin cigg kunde jag ju inte låtsas som att det inte var han. Så jag sa hej och han hej och sedan fördrev vi väntan med att ställa ungefär lika många frågor till varandra. Tänk vad de inledande minutrarna i ett möte är viktiga eftersom de sätter tonen på allt därefter. Eller nej förresten, sånt är bara jobbigt att tänka på.

Men det är så.

När alla var samlade gick vi bort till Tjaba Thai för intervjun. En slamrig restaurang när man ska ta upp ljud är inte det bästa. Men en person som är hungrig bör man inte tvinga genomlida en intervju. Då är en kompromiss bättre. Vi satte oss ned och efter soundcheck var vi klara att köra. Jag hade fått 20 minuter med koreografen. Det blev 44. Och vi hann med personliga delar som skilsmässa, barn och andra livskriser (jo barn är också en känslomässig kris) men fokus låg på vad som får honom att dansa, gör hans danser så tilltalande för en stor publik (han har koreograferat för OS 2012) och hur han jobbar och tränar. Han tränar fysiskt tre timmar om dagen och hade en period i livet när det var tio timmar. Varje dag. Kommentaren på det var att människan klarar mer än hon tror men att han aldrig skulle orka den hårda träningen i dag. Allt har sin tid. 

 

Att byta perspektiv

Vi satte på oss sämre syn. En del satte på sig obefintlig syn. Glasögon men inverterade. Sen rörde vi oss över golvet, instruerade varandra genom blindhet och i rörelse. Vi berättade vad vi såg för den som inte såg. Vi rörde oss utan att se vad instruktören gjorde, bara ledsagade av dennes röst. 

Det var svårt. Det fick oss alla att tänka och jag var sjudande när jag träffade mina vänner på kvällen. Mycket av det jag hört under dagen lät klokt och självklart. Vi ska förändra samhället och starta med oss själva. Basta. Men sen kommer den. Insikten. Den där timmans workshop och de kloka forskarna, koreograferna och dansarna – hur mycket förändrade vi där. Hopplösheten, jag vet inte hur en timmas workshop förändrar mig, får jag skamset medge. Viljan finns där och det är tillsynes enkelt men det är en samhällelig förändring som måste till och sega perspektiv som måste knäckas. Läs min intervju med synnedsatta dansaren och workshophållaren Caroline Hammar här. Hon talar klokt om hur vi ska förhålla oss till funktionsvariationer bland annat. 

”Exchange perspectives” hölls under två dagar på DOCH och Dansens hus och programmet var digert och gyllene tillfällen gavs till att lyssna på och delta i samtal och utveckling. Inse att vi alla är funktionsvarierande och fundera på hur vi kan förändra och kanske framförallt vara kreativa i hur vi ser på funktionsvariationer. Enormt givande timmar spenderade för min del på DOCH. Även om jag är denna droppe i havet så kommer denna droppe med magnetiskt kraft hitta andra som är redo att förändra och fortsätta utveckla vårt synsätt och levnadssätt.

Läs mer om Exchange perspectives här.

En annan syn på dans

Caroline Hammar har en synnedsättning som innebär att hon ser väldigt dåligt. Hon är också dansare och föreläser i dag om hur det är att leva – och dansa – med mindre syn än normen kräver.

Jag satte mig vid ett bord på Musikaliska för att lyssna på föreläsningar om att dansa med funktionsvariation. Vi körde en hastig presentationsrunda och den som satt till vänster om mig svarade att hon också frilansade, precis som jag. Efter den första föreläsaren (om att koreografera människor med funktionsvariationer) gick denna frilansare upp och höll sin föreläsning “Jag är inte synskadad, jag har en synnedsättning”. Det var Caroline Hammar som jag några veckor senare fick äran att träffa på Fotografiska för att höra henne berätta igen. Förra gången fick jag springa därifrån innan hon var klar, men det jag hörde var tillräckligt intressant för att jag skulle kludda ned mitt namn och nummer på en servett innan jag gick. Men så insåg jag att hon kanske skulle missa den så jag fick dra i andra trådar för att hitta henne.
Därför: Tack Signe Landin!

Berätta om din bakgrund – vem är du?

– Jag är från Vintrosa, ett litet samhälle utanför Örebro. Mina föräldrar är idrottslärare och jag har en lillasyster och storebror. Vi har alla sysslat mycket med idrott och gymnastik var min grej från 6 års ålder. Sedan har jag alltid dansat och sjungit. Jag hade glasögon från 4 års ålder men först när jag var runt 9-10 år började även de vuxna runtom mig upptäcka att min syn var väldigt dålig. Eftersom jag inte ville att andra skulle tycka att det var något “fel” på mig låtsades jag se på samma sätt som mina kompisar och hittade strategier för att passa in i normen. Jag fick hjälpmedel som jag inte ville använda. Jag var väldigt bestämd och visste att jag kunde klara skolan bra vilket mina betyg visade. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade, men poängen var att jag inte fann mig i att särbehandlas eller betraktas som annorlunda.

Caroline såg inte sin synskada som en svaghet utan insåg att hon bara hade andra förutsättningar. Hennes integritet var hög och hon läste ikapp sådant hon missade på lektionerna hemma, då med sina hjälpmedel. På gymnasiet blev det tuffare.

– Jag såg allt sämre och flyttade till Stockholm som 16 åring för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Det som var svårt var att få det jag behövde i de teoretiska ämnena. Jag tror inte att de var vana vid elever med funktionsnedsättning och jag hade dessutom svårt att ställa rätt krav eftersom jag inte själv visste vad jag hade rätt att kräva. Jag har alltid spelat, agerat, som att jag ser bra. Jag vill inte att någon ska se på mig på ett annat sätt bara för att jag ser dåligt.  Folk beter sig ofta annorlunda när de vet att jag har en svår synnedsättning. Inte alltid positivt.

I dag ser hon sin synskada som en tillgång. Hon inser att det här är inte hennes problem och att hon har rätt att få det stöd hon behöver och hon vill uppmuntra andra att ställa krav.

– Funktionsnedsättningar måste avdramatiseras. Det handlar om att alla inte tillhör normen. Jag tror inte alls att folk vill vara elaka men okunskap leder till att många ser på en person som inte tillhör funktionsnormen som  en person som har ett problem. 

Caroline menar att man inte går runt och bär på ett funktionshinder utan att miljön kring den med funktionsnedsättning kan vara hindrande. Hon hänvisar till den nya lagen om tillgänglighet som gick igenom i januari 2015.

– I Sverige har vi legat efter med lagstiftningen om man ser till våra grannländer. Jag är så glad att mångfaldsfrågan är uppe på agendan och att vi allt mer antar det normkritiska perspektivet.

I dag är hon egenföretagare och föreläser bland annat om hur det är att leva med en synnedsättning. Och att dansa med den.

– Dans är många gånger så visuellt. Också hur vi lär ut dans. “Se och upprepa”. I yogan kan du nästan röra dig efter handledaren med slutna ögon eftersom du guidas genom rösten och terminologin på ett annat sätt.

Hon föreläser för att hon känner ett ansvar att berätta.

– Jag vill att fler får en förståelse om att det finns funktionsnedsättningar som är osynliga. Jag ser tillexempel ut som att jag tillhör normen även om jag inte gör det.

Och det är precis så. Jag möter hela tiden hennes blick och kände jag inte till att hon har en synskada hade jag inte kunnat ana det.

Vad betyder dansen för dig?

– Jag har en komplicerad relation till dans. Det har handlat mycket om att passa in och stöpas i en viss form så jag har bråkat en del med dansen. Inte så mycket för min funktionsnedsättning utan för kroppsidealet som är så statiskt. Jag har alltid rört på mig och dansat, haft roligt med dansen. Men det blir en krock med normerna och idealen och utmaningen blir att lusten att dansa kommer och går. Efter gymnasiet sjönk min lust ordentligt och jag hamnade i en identitetskris. Vem är jag utan dansen? 

Caroline läser i dag till beteendevetare med inriktning psykologi och tar snart sin examen.

– Sedan är jag yogainstruktör, håller föreläsningar och har en konsultverksamhet där jag föreläser. Jag håller kvar vid dansen, men föreläsningarna är det jag ägnar mig mest åt just nu. Jag vill nå ledande personer i samhället, jobba mer på lärarutbildningarna, mot företag och också lobba frågorna politiskt. 

Dansar du inom någon särskild genre?

– Mest modern, nutida dans. Jag gick den moderna danslinjen på Kungliga Svenska Balettskolan. 

Hur har din synnedsättning (kongenital tappdystrofi) påverkat dig, tror du? Även om du kanske inte kan jämföra med något annat?

– Jag vet inte. Men jag har tidigt varit väldigt medveten om orättvisor och jobbat för att motverka dem.

Vad driver dig?

– Det varierar. Ilska, orättvisa. Att vilja förändra och påverka. Jag drivs av att jag märker att jag påverkar med mina föreläsningar och att folk tar till sig av det jag pratar om. Jag vill vara med och skapa attitydförändring i samhället. Jag jobbar mycket med ungdomar och de gör mig väldigt motiverad att skapa förändring.  

Vad vill du säga till andra som dansar och har motgångar?

– Se till att du dansar för din egen skull och inte för att du borde eller för någon annans skull. Det är viktigt att fundera över varför man gör det. Mår du bra av det och drivs av din egen lust ska du fortsätta.

Hur behandlar samhället människor med funktionsvariationer?

– Eftersom min synskada inte är särskilt märkbar möter jag inte så mycket särbehandling som många andra. Jag kan ofta välja när jag vill berätta och hur. Men jag har vänner som använder rullstol, käpp eller ledarhund som till exempel bemöts på helt andra sätt. Folk är ibland framfusiga, hjälper till utan att fråga och sådana saker. Jag tror tyvärr att vissa bara ser en persons funktionsnedsättning, generaliserar och drar slutsatser om personen utifrån det. Det tråkigaste är nog att många jag möter som inte har så mycket erfarenhet har låga förväntningar på personer som inte tillhör funktionsnormen.  

Hur hanterar du dina egna fördomar?

– Det farligaste man kan göra är att tro att man inte har fördomar. Jag inser att jag har fördomar och därför jobbar jag med att förändra dem. Varje dag.

Var träffar man dig nästa gång?

– Publikt? Då är det på Dans och Cirkushögskolan den 27 mars. Jag håller en workshop under exchange perspectives som arrangeras av bland annat DOCH och Dansens Hus och där sitter jag också med i en panel. 

Läs mer om det här: http://dansenshus.se/exchange-perspectives/

Något du vill lägga till?

– Att val av begrepp är väldigt viktigt och det påverkar attityder mer än vad man kan tro. Vårt språk påverkar hur vi ser på och kategoriserar människor i olika fack. Jag säger inte att jag är synskadad. Jag har en synnedsättning eller synskada. Det är så viktigt att inte tro att människor är funktionshindrade utan att funktionshinder uppstår i mötet med en otillgänglig miljö. Hinder är inget en person bär på. Dessutom är begreppet funktionsvariationer jättebra, men bara om vi inkluderar alla människor i begreppet och slutar säga att vissa personer har funktionsvariationer. Det är hela poängen med begreppet. Det är genom den typen av utveckling som vi kan sluta tala om integrerad dans och istället prata om dans.

Om kongenital tappdystrofi: Det är en medfödd synnedsättning som innebär att man har har centralt synfältsbortfall och endast ser i periferin. Och i Carolines fall är synskärpan i preriferin mindre än 10 procent.

Gå gärna in på Carolines hemsida och läs mer om henne här: www.carolinehammar.se

På spänd lina och med många bollar i luften

Från föreställningen Handspun/Bruit de Couloir på Dansens hus 2015.

Från föreställningen Handspun/Bruit de Couloir på Dansens hus 2015.

När lamporna tänds efter föreställningen märker jag att en bekant sitter på raden framför mig med sin familj. De frågar direkt vad jag ger föreställningen ”Handspun” för betyg och jag är rätt nöjd och säger att delar var briljanta. Min tidigare chef skrockar och säger att han tycker det var ett lågvattenmärke. Pajaskonster. Linus på linjen. Hans dotter som är kring 10 år gillar dock det hon har sett och då säger han att han nöjer sig. Det var för hennes skull de var där ändå.

Men Handspun/Bruit de Couloir, som inleds med Sanna Vellavas blansakt i rep till vacker cello har skapats av luftakrobaten Ilona Jäntti och kompositören Luke Style är i mina ögon fin. Inga pajaskonster. Det är enkelt och rent, ibland lite för händelsefattigt för att upprätthålla intresset dock.

I ”Bruit de Couloir” är koreografen och jonglören Clément Dazin desto mer spännande och dansant. Street och fantastisk precision i en jämn kombination som ömsom är hissnande vackert och ömsom är övertydligt. När han dansar stress är det ibland löjligt enkelt visat i hur han tappar greppet (förlorar kontrollen över bollarna) medan när han visar oss åldrandet ger en både humoristisk och varm bild av hur det kan vara. Den gamla kvinnans röst som talar får många i publiken att skratta av igenkännelse och kanske, panik.

Läs mer på Dansens hus hemsida.

Härligt härligt men farligt farligt

Det är inte härligt att säga att något eller någon inte berör en. I handling eller som person. Det är å andra sidan inte en härlig upplevelse heller. Så vad säger man om det som inte riktigt fäster?

Såg Fredrik Benke Rydmans ”Stop. Play. Rewind – The Monopoly game”Dansens hus första dagen på det nya året 2015. Ett dansverk som på pappret och filosofiskt tilltalar mig – och många med mig. Vi som springer på genom livet och av olika skäl stannat upp (frivilligt eller inte) och begrundat skäl, mänskliga beteenden och orsaker. Upplevelsen var inte fulländad. Historien var tunnare än jag önskat och berättandet kunde fått fjong om jag blivit lite mer förvånad vid något tillfälle. Dansen är verkligen inget att klaga på, de är superskickliga och lockar fram känslor i överflöd och musiken (som jag lyssnar på nu medan jag skriver) är väldigt mycket Fredrik Benke Rydman. Dessutom är han en koreograf som använder kropp och musik i skön harmoni. 

Det finns scener som är mer berörande än andra. Inledningen – fab! 

Dansen till låten Measure for Measure där Anton Borgström förhåller sig till en måttstock är finurlig och rörelsesnygg.

När dansarna möts och pardansar vid eldar – stämningsfullt och övernaturligt vackert emellanåt.

Däremot är det som att ingredienser i berättandet saknas. Kanske skulle koreografen tjäna på att samarbeta med en hårdför redaktör som på varje förslag i tre led frågar varför då? För att verkligen fördjupa tanken. 

Samtidigt inser jag att denna text behövdes för att jag skulle omvärdera vad jag såg. Om jag då längtade efter ett djup längtar jag nu efter att få se verket igen. Vad säger det egentligen? Att något kröp in under mitt skinn mot min vilja och att det nu blivit en längtan? Det är farligt att se dans, du vet aldrig hur den påverkar dig…

Se mer om hur Fredrik Benke Rydman tänkte när han skapade ”Stop.Play.Rewind – The Monopoly game” på Malou efter 10. Klicka på bilden (foto: Mats Bäcker, pressbilder Dansens hus)

Publiceras även på slynglar.