Isadorapod kickar i gång

Som ni vet har det blivit många möten och intervjuer för #dansboken under våren. Alla så givande på sitt sätt. I dag var det dags för #isadorapod att göra första intervjun. Dansaren och koreografen Viktor Fröjd kom på besök till min uppriggade studio hemma och vi satte oss ned med klirrande kaffekoppar och började snacka. Efter ett tag var jag säker på att ljudet var ok och vi kunde dra igång. Och så höll vi på i 38 minuter. Nöjda med vad som kommit fram tog vi av oss lurarna och jag slog av inspelningen. Men vi slutade ju inte att prata, och under de två följande timmarna funderade jag helt klart på att dra igång inspelningen igen. Flera gånger. För nu var vi varma i kläderna och samtalsämnena böljade vackert fram, erfarenheter delades och livets minnen och utmaningar kom upp till ytan. Nu vet jag också var jag ska dansa house i New York när jag drar dit. Vilken kick. Det ska bli så himla fint att äntligen köra igång med Isadorapod i höst och jag kan konstatera att det verkligen blev en bra start.

När vi plåtat Viktor i Tessinparken och jag kom in och öppnade fönstret hade en nyckelpiga satt sig på fönsterkarmen. Jag förstod vinken. Och jag följer den hela vägen.

Annons

Ett hem – en intervju

Vilket bättre ställe än i ett hem kan man göra intervjuer, särskilt om de är av längre och intimare karaktär? Så bra att det då finns Ett hem att tillgå här på Sköldungagatan 2. I dag träffar jag en koreograf som allra senast jobbat med Alcazar och som jag själv dansar för. Det är så oerhört fint att detta är igång men jag inser också hur lång tid det tar och vilket delikat och mödosamt arbete det är. #Dansboken vilket sjukt tacksamt arbete och lärorik process detta är. Det ska bli roligt att åka ut och berätta om den framöver. 

Kärleken som finns

När jag arbetar med texterna till Dansboken inser jag hur väl alla jag talat med vill både branschen (teater och dans) och varandra. Här snackas det inte illa om folk (fast jag öppnar för att tala fritt, de får läsa igenom text innan jag publicerar något) eller föreställningar utan alla verkar så välmenande. Och det kanske är så i en bransch där man tävlar med sin kropp och själ mot andra som man respekterar men som är ens konkurrenter i stunden. Att det finns en himla välvilja ändå. Jag är uppriktigt glad och lite förvånad. Lyssnar samtidigt på Git Gay i Stil i P1 och hon talar om karma. Japp du Git, jag håller med dig. Det vi skickar ut det kommer tillbaka till oss förr än senare och då kan man fundera på vad man skickar ut…

Fick just beskedet att min mor som opererat axeln i dag är på uppvaknandet och ska hem redan ikväll. Jag och min syster har har oroat oss tillsammans över telefon i dag då vår mamma har ett trixigt hjärta och det inte är allra bäst att sövas ned då. Tänker på det när jag arbetar vidare och är tacksam. Över att folk kan vara så vänliga och att livet är så vänligt för tillfället. Hoja. Allt detta har säkert med MOJO:n att göra också. #kärlek

Värken efter

Jag har träningsvärk, jippi. Det är en ”levande” känsla. Kroppen funkar och har använts. Sen har jag värk i huvudet och hjärtat. Svår utvecklingsvärk. Det är en fruktansvärd åkomma och innebär skam. Inte skuld, för jag har inte handlat dåligt, utan än värre är jag skamsen över att jag är under nykonstruktion och skäms över min oförmåga att den sker snyggt. Visst är det dansen jag pratar om, vad i helskotta annars? Igår körde jag feminine vibe och det var grymt och det var Helena Åkesson och det var Janet Jackson och det var soft och mysigt och lite sexigt och det var nedsläckta lampor och en frenetiskt tecknande Joakim (för Dansboken) och det var groovy men ändå sweet. Och jag bara…missade takt och känsla (jag hörde inte klicken, ingångarna, betoningarna, som hämtat från i söndags) och visste inte hur jag skulle använda min kropp öht. Den fladdrade och liksom bad om hjälp. Ta mig härifrån! Det var som att simma motströms – allt var segt och blev helt ärligt fult. Jag försöker vara nöjd och ba: ”men det är luuuugnt, jag kommer igen, var inte så hååård mot dig själv snuttis” men hey ångesten är gastkramande och kopplar strupgrepp på mig. Fast. Du vet vad jag menar, inte sant? Det är en förjäklig process som bara måste genomlidas. Om och om igen dessutom. Fuck this.

Att skriva Dansboken

Sitter och ska färdigställa intervjuer till Dansboken. Men ångesten detta ger alltså, ack. Det är till att ha en redaktör som kan piska på en och mana framåt. Tack, jag har skaffat mig ett gäng sådana. Så vad gör jag? Stannar upp. För jag läser intervjun med Malin Hellkvist-Sellén och blir stimulerad av ett citat från hennes hemsida som jag plockat för samtalsstöd. Hon är så INTRESSANT.

Nu doftar kaffet bakom min rygg och Debussy i högtalarna manar på. Framåt då. 

Med Dom ger tanken kropp föddes den idé som arbetet vilat på sedan dess: att skapa verk med uttryck som försöker få publiken att genomgå en process med sig själv med spår av den process som ensemblen haft.

— malinhellkvistsellen.se

”Det skulle kunna vara du…”

På Tössebageriet i dag pratades det dans i analyserande termer. Det är så himla rart och roligt och utvecklande att träffa alla dessa koreografer och dansare, danspedagoger och dansterapeuter som ger så mycket av sig själva i våra möten. Jag antecknar så det smattrar och när jag sedan läser igenom det skrivna undrar jag hur jag ska göra dem rättvisa. 

Dagens träff var inget undantag, jag inser att det är lyssningsmaterial. Dags att planera in det med. #framtid

En … lite speciell sak hände i allafall när vi talade om dans (dansdans) kontra performance och om skillnanden på att dansa av sociala skäl, av lust och/eller att försörja sig som dansare och koreograf. Den moderna dansen har utvidgat sig så pass att det inte krävs en traditionell dansares ”kropp och styrka” för många av de performanceverk vi ser på dagens scener. Och jag tror att det var menat som ett krasst konstaterande då Örjan Andersson spontant sa att ”jamen det hade ju du kunnat göra” (utan att ta ner verket han hade sett och refererade till). Jag som satt med benen i kors och skrev tittade upp och såg nog så pass förvånad ut att han tillade ”eller du hade säkert gjort det rörelsemässigt bra”. Då insåg jag hur lätt jag avslöjar mig som ”dansare” när jag i själva verket inte är den dundertränade dansaren, as in professionell dansare är, men ändå identifierar mig som dansare. Gulligt kompensationssagt i hans fall och i mitt fall röda öron-läge.

Det var hur som en helfin träff och intervju som får sin fortsättning i januari igen. Att vi tillsammans talade om hur Dansboken kan utvecklas och jag fick en mängd nya idéer gör mig så glad. Det är exakt så här jag vill jobba med boken. Att den utvecklas med tiden och med hjälp av all den information och inspiration jag får från de jag träffar. Multikärlek!

Att bli dansad aka #dansboken

Självklart vill jag bli dansad av någon annan. Det är därför jag vill börja skapa dans på riktigt nu. Alltså själv. Och det låter pretentiöst, måhända – SKAPA dans – men det handlar om att genomsköljas av någon annan. Anyone. Och det är det som är spännande. Jag ska förklara genom ett annat område och sedan återkomma.

Här är jag kommer jag in i mörkret på scenen i ett av mina få egna verk ”Skymning” där Joakim Ceder skapat musiken.

På min yrkespalett har jag ju även journalistiken vilket i mitt fall betyder att jag skriver, att det är ett av mina verktyg. Det jag skriver ska läsas annars är det poänglöst, men just när jag samlar material för att skriva (läser, intervjuar, lyssnar, ser) spelar det ingen roll, då är fokus där. När texten däremot är skriven (och jag i bakhuvudet ändå har haft läsaren med mig) vill jag ju att den läses, att folk badar i den, kastar upp den i luften, äter den, lever den. Hehe…

Så är det ju sällan, men jag skulle bli glad om det hände, det förnekar jag inte.

Samma är det med dansen för mig. När jag dansar någon annans koreografi, dennes rörelser och rytm, sätter det sig i min kropp. Jag omsätter koreografens rörelser till mina och låter de skölja igenom mig. Så vill jag också göra med någon annan. Skölja fram, med mina rörelser vaska fram något nytt i någon annan. Jag vill helt enkelt koreografera likt den skrivande vill bli läst.

Jag och en journalistkollega fördjupade oss en gång i hur lustfyllt det var att läsas av olika personer. Allt berodde på vem det var och hur de beskrev upplevelsen. Det är ju egentligen hemskt att komma ihåg nu, men det var på min första skälvande tid på Dagens nyheter och då var kulturchefen Maria Schottenius genomläsning en berg och dal-bana och fyrverkerier i upplevelse. HUR sa hon att hon läst? Gulligt och hemskt att minnas eftersom om jag ska applicera det på att någon dansar ”mig” vem skulle jag se ha högst credd? Alla är min spontana känsla. Tänk att se folk röra sig till min idé. Koreografen i stan har fan det bästa yrket när jag tänker på det. Det är dags att folk får veta det. 

#dansboken

Bokar koreografer

Jag bokar koreografer och dansare för boken nu. Och det sker verkligen på löpande band. Det är så skönt med, förlåt att jag säger det, men proffs som hanterar många samtidigt. Jag har ett par som hjälper mig scouta nu på Kulturhuset. Så alltså går runt och frågar var och en av koreograferna. Jag bara älskar när det gemensamma intresset blir så stort att ringen på vattnet växter och en verkligen ser den växa. Kul!

Vi har koreograferna, vi har dansarna, vi har beställarna av dans och ev åskådarna (publiken). Sedan har vi ”stilarna” och det finns ju en uppsjö så jag vill ju att detta ska kokas (och bokas) ihop under fyra rubriker, exempelvis:

Dans

Klassisk
Modern
Populär
Alternativ

Och det är kul för nu har det rört på sig i det populära ledet också, koreografer och dansare tänker bidra med sin kunskap och sitt jag i boken. Jag är tacksam, för det är tid det handlar om, typ det mest dyrbara vi har i dag.

Hur som. Jag är redo. Lets get it on.