I augusti går femte upplagan av Dans dakar (2015) av stapeln. Jag gillar deras lineup och ska gå. Vad kan vara bättre än ”musik som andas klubb och spränger genregränser”? En lesbisk frukost att starta med då, men man kan faktiskt inte få allt. Eller..? Älskar denna tumblr! Så kanske.
Sedan jag volontärade första gången på Pop dakar 2003 har jag varit en inbiten festivalare. Inte så att jag åker land och rike runt för att gå på festival, men jag är kär i många delar av festivalkulturen. Känner mig väldigt hemma när jag är på festival. Senast i helgen, på Green door project (som vi faktiskt lämnade efter Madi Banja pga svagt dans-dj:ande. Trädgården blev mer danssäkert). Förstår det hårda arbetet bakom och kärleken, både de ansvarigas och besökarnas. Och som med saker man ägnar tid åt och arbetar hårt med präglar det en. Pop dakar var en kärlek för mig på så många sätt och att jag fick producera festivalen 2006 är fortfarande en av de minnen jag tar med mig som bland det vackraste i livet. Sedan blir jag lätt medveten om vad artisterna spelade för: en back med öl, som Marcus Krunegårds mamma krasst konstaterar i SVT plays Edit. Så var det. Vi hade ju inga pengar och öl var som guld minns jag. När green door kör på hoppas jag de betalar utan alkoholinslag även om öl är deras grej. De lär ju ha stålar i af.
Vad är man utan sina minnen? Vem är man? Allt vi gör sveper ju så snabbt förbi. Vi är vad vi minns. För några veckor sedan dansade jag till ”Ichi ni san chi”. Om några veckor gör jag något annat. Här är en sockersöt variant av den.
Fotot: Assid Habibi skickade in demo till Pop Dakar. Sjukt stabila fortfarande.
tellaboutdance 