Känner igen mig så i denna mamma/balettdansös från SYTYCD när hon säger att få barn (bland annat) fått hennes självförtroende som dansare att växa.
Det är ju så här, det hör INTE till vanligheterna skulle jag säga, att någon som arbetar med sin kropp, som en dansare ju gör, säger att en/flera graviditeter stärkt henne. Och kanske är det inte just graviditeterna i sig som givit styrka utan att utvecklas som människa och bli, t ex mamma. Så känner åtminstone jag, att jag i min roll som förälder blivit en bättre men också värre person. I och med den rollen jag har tvingas jag fronta mig själv och hela tiden tänja på gränser, blotta mig, testa styrkor och svagheter, upptäcka vad jag tycker i stort som smått. Det är verkligen inte alltid förtjusande. Men det är en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv.
En annan är ju att dansa och inte ge upp dansen. I mitt fall: komma tillbaka till dansen. För ag har haft åratal av uppehåll och mått riktigt dåligt utan att känna efter vad orsaken varit. Annan träning av kroppen har inte tillfredsställt mig. Efter att jag fått mitt andra barn, Nora (i dag snart 4 år) började jag ju dansa på House of Shapes och fann att lyckan bodde i mig och stärktes av dansen. I dag är jag i bättre form än jag någonsin varit och det är ett simpelt måste för att jag som 37-årig morsa med ständig sömnbrist ska klara av att dansa utan att gå sönder. Vill bara poängtera att jag inte skyller min sömnbrist på barnen (bara), jag gillar att vara uppe sent, klubba, snusa, dricka alkohol, dricka kaffe och äta godis och sånt snor mycket energi från ens kropp, jag vet. Men det ger också väldigt mycket lust och glädje så det går nog jämnt ut.
tellaboutdance 