Så värt och vackert Madonna

Såg Madonna den 14:e november. Ni vet dagen efter de fruktansvärda Paris-dåden fredagen den 13:e. Hennes hjärta var verkligen med och det var så fint att se hur hon, som faktiskt alltid hållit politiska anföranden och tagit ställning på sina konserter, tog ett ansvar och höll ett bra tal som avslutades med en tyst minut. Vi stod nära henne i Golden Circle-området  och tillsammans var vi 40 557 personer som höll andan och tårarna tillbaka. Tillsammans. Starkt.

I dag rekommenderar jag denna video som Emma Portner koreograferat och dansar. Justin Biebers ”Life is worth living”.

Annons

Kvinnor som leder medier – Ariana Grande tar ingen skit

Mycket lyckligare än du tror. Detta är 2014 års återträff på Nalen.  Foto: Torbjörn Zadig.

När jag satt i min första mjölkkoma, ammade mitt första barn, var hemma hela dagarna, nära denna nya människa och det intensivt, så drabbades jag av lite panik. Att jag i dimman skulle skadas rent mentalt (det är sant) och mitt jobb som redaktör och projektledare var så himla viktigt för mig (japp, sant) att jag började sondera mina möjligheter att plugga med denna rödhårige son vid mitt bröst.

Året var 2009, jag sökte stipendium via mitt fack, SJF, och gick hela vägen. Kunde bara några månader senare sätta igång kursen ”Kvinnor som leder medier” vid JMK. Vilken rejäl utmaning det var, oj. Där träffade jag två andra kvinnor med samma ålder på barn som jag (Lisa och Åsa) som ammade ibland på rasterna. Och Baba från Helsingfors och Ulrika från Vasa. Och Helena och Maria. Och Gertrud. Stockholm alla tre. Och Annika från Norrköping Ja, jag minns er såklart. Alla. Även vår återföreningsresa till Helsingfors på stormigt Ålandshav när jag bar min andra (denna gång klart skalliga) bebis i åttonde månaden. Min största skräck var att få Cecilias berättelser om sina intervjuer med Estoniaöverlevande serverade vid middagsbordet. Och jag kunde inte ta udden av the horror med ett glas rött. Stod på dansgolvet medan havet stjälpte utanför och drog i mig alkoholfria drinkar och hoppades på det bästa. Blickade ut och funderade på om vi, magen och jag skulle flyta på de fem meter höga vågorna om vi nu hamnade där…

Jag har varit på de flesta återträffar sedan dess och nu är det dags igen. Den 13 november 2015 ses vi på SR igen. Kan knappt vänta. Kudos till dig Cecilia Zadig som startade kursen och fortsätter och fortsätter och fortsätter. 

Dessutom, har ni sett Ariana Grande stå upp mot trista normer? 

Deborah Hay utmanar det invanda

Laurie Anderson och Deborah Hay som skapat ”Figure a Sea” för Cullbergbaletten och frilansande dansare från Finland, Italien och USA. Foto: teaterstockholm.se

De 21 dansarna i Cullbergbaletten (varav 6 är inlånade) rör sig tillsynes improviserat och oplanerat över scenen till musik av Laurie Anderson.

Deborah Hay har regisserat dansarna så ”Figure a Sea” är verket där ikon-koreograf möter ikon-artist i en urpremiär på Dansen hus i Stockholm. Och jag är på plats. Det borde bli fantastiskt.

Det är istället oroande och skavigt. Vad är meningen med det här? Musiken kan står för sig själv och det är bara att blunda för att påbörja en resa in i Anderson-land. Desto svårare är det att hitta rörelserna och dansarnas syfte i verket. Irriterande. Mängden dansare på scenen ökar svårighetsgraden. När jag lämnar salen ligger ett svagt betyg i väskan. Och under veckan som går höjs det inte. Dansarna gör ett bra jobb, de allra flesta åtminstone. Det ser ut som att Cullbergbaletten tagit ett djupt andetag och dyker ned i något som utmanar dem till det yttersta: koreografilöst men inte fantasilöst. Det gäller bara att orka se helheten i detta myller av rörelser…biter mig i läppen. Vad är det jag inte begriper?

Går vidare i text, bild och googlingar för att förstå Deborah Hays intentioner bättre och så säger hon det, hur hon väljer att bryta ned dansarnas invanda, oreflekterade sätt att röra sig, och låter dem upptäcka – och berätta – vilka de är genom sina rörelser. Så alla gör det. Samtidigt. På scen. Deborah säger, ”titta inte på den dansaren du tycker är bäst eller på vad du ogillar/gillar titta på helheten, på scenen. Mitt förslag är ett hav.” Det förslaget mynnar ur en dikt hon skrivit.

Det ändrar inte känslan jag hade när jag såg verket men du har en chans att ha läst på och sett lite, kanske är det positivt för din upplevelse. 

Läs mer om Figure a Sea.
För att få en visuell förståelse, se henne och dansarna i SVT:s inslag här.
Visas på Dansens hus i Stockholm 28-30 oktober 2015.

 

Madama Butterfly forever

Asmik Gregorian som Madama Butterfly på Operan i Stockholm. Foto: Markus Gårder.

Vad är framtid och känslor i framtiden jämfört med nuet och de känslor man har nu? Den frågan ställer sig regissören Kirsten Harms i sin version av Puccinis opera ”Madama Butterfly” som går på Kungliga Operan i Stockholm och menar att det är kärnan i den tragedi som därefter följer den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans romans och äktenskap med Butterfly. Kärleken, menar Harms, är äkta från Pinkertons sida medan han vet att löftet om äkta make är osant. För Butterfly finns ingen annan, varken kärlek eller utväg. I och med sin kärlek till Pinkerton är hon förskjuten och fördömd – ensam när han sviker. Kemin mellan skådespelarna är oerhörd, de övertygar från början till det bittra slutet. Jag gråter ohejdat.

Kuriosa som kan vara avgörande för rolltolkningen är att Asmik Grigorian som spelar Butterfly har ett särskilt förhållande till rollen. Hennes mor, Irina Milkeviiute, var gravid med Asmik när hon sjöng Butterfly mot hennes far, Gegam Grigorian, som sjöng Pinkerton. Asmik som liten spelade därefter barnet som Butterfly och Pinkerton får. Hon är med andra ord född i karaktären.

Regissörens förhoppning, att kvällen blir oförglömlig, slår in. Med råge. När jag ser på nedan klipp, bakom kulisserna, gråter jag igen. För att jag tror på det. Igen. Jag sörjer för Butterfly och för alla svikna löften och brustna hjärtan.

Föreställningen går den 16, 22 och 26 oktober 2015 och sedan i juni 2016.

Denna text publiceras även på http://www.slynglar.com/

Butoh, Dramaten och löpning

Hos SU-EN i Almunge 20151006.

Livet går inte i repris, det vet vi, och det är så en får leva. En vill leva. Jag ser till att maxa. Igår var det heldag hos SU-EN i Almunge för att podda om butoh, sedan bil hem för att löpa och hålla igång inför Frankfurt marathon 25 oktober. Och efter promenadmiddag (burgare i hand) gick vi på Shakespeares ”Trettondagsafton” på Dramaten. Avslutade hemma med att se ”Stämning” med Klungan. Varför vila på hanen när man kan skjuta skott efter skott och ha kul? 

Trevlig höstvecka önskar jag er!

 

Från Ett hem till mitt hem

Har haft en minisemester parat med jobb på Ett hem i Stockholm. Firman inklusive blogg/bok/podd går så pass bra att jag kan köpa tjänster som digital redovisning och fakturering. Tidigare har jag meckat med det skriftligt och för hand och i ganska skräpiga word-mallar. Tjoho för att förenkla!

Och angående mitt hem (där jag även jobbar när jag inte sitter på Fotografiska) så var det en bostads-artikel i Östermalmsnytt och Södermalmsnytt där vi fick ge lite perspektiv på att bo och leva tillsammans. Det behöver inte se ut som alla tror att det måste. Läs den här ”Det får vara trångt om härligheten”

Gör en spagat bara!

Låga kulturlöner och jag

Självklart har jag jobbat för låg lön många gånger i mitt liv. Jag var under en tid känd i kompiskretsen för att jobba nästan uteslutande ideellt medan de andra klättrade på sina ambitionsstegar. Alla åt olika håll. 

Jag såg inga problem med gratisarbetet utan älskade det jag gjorde och åt grönsakssoppa. Musikfestivaljobbet med Pop Dakar, detta guldbarn av festivaler, var visserligen obetalt men underbart. På en fest hos Anko och Micke fick jag till och med pris för att vara den bästa ideella arbetaren (jag var nog den enda). Det var en guldsprejad halvboll av frigolit med en vimpel och text undertill. Där skulle ha suttit en tia fick jag höra sedan men den hade trillat av och lågavlönade som vi alla var på den tiden slank den säkert vidare. På samma fest blev jag även prisad för bästa klädsel och det kan sägas att jag hade vita piratbyxor med blå/röda streck och rutor, röda knästrumpor och ankar-örhängen i matchande färger. Det var en kvalitetsfest och jag minns den som igår.

Hur som helst.

I dag är jag inte lika benägen att jobba hårt till underlön (jag är erfaren och har barn) och det suger att gång på gång inse att lönerna inom kultursektorn är så chockerande låga. Detta är ingen braskande nyhet men eftersom jag i dag, efter en sommars förhandling, fick veta att ett jobb som presschef på en kulturinstitution inte blev något med behöver jag kräkas lite. Inte på dem utan på läget i stort. Lönen som erbjöds var tusenlappen över det jag fick som nyutexaminerad journalist 2001. På en lokaltidning. Som redigerare.

Det är fanken inte klokt.

Balettstången ganska orörd

Den där balettstången jag har hemma i hallen, den står där tämligen oälskad. Igår frågade min far om den, vad den gjorde där och om jag använde den. Eftersom jag inte gör det kändes det skönt att, medan jag strök den ömsint, berätta att jag fortsätter med baletten till hösten i alla fall. Att jag inte dansat på flera veckor nu gör att jag har en viss depressionsnivå i kroppen. Löpning till trots. Så även om sommaren verkar komma vädermässigt nu, är jag peppad för hösten och dansen som där följer. 

En annan grej jag gillar att göra är ju fiska och det har jag inte gjort på åratal. Knäppt eftersom vattendragen ligger kring hörnet i Stockholm. Här var jag i allafall ute på ett fiskereportage för ett par år sedan. Cred till Tobias Ohls för foto.

Isadorapod kickar i gång

Som ni vet har det blivit många möten och intervjuer för #dansboken under våren. Alla så givande på sitt sätt. I dag var det dags för #isadorapod att göra första intervjun. Dansaren och koreografen Viktor Fröjd kom på besök till min uppriggade studio hemma och vi satte oss ned med klirrande kaffekoppar och började snacka. Efter ett tag var jag säker på att ljudet var ok och vi kunde dra igång. Och så höll vi på i 38 minuter. Nöjda med vad som kommit fram tog vi av oss lurarna och jag slog av inspelningen. Men vi slutade ju inte att prata, och under de två följande timmarna funderade jag helt klart på att dra igång inspelningen igen. Flera gånger. För nu var vi varma i kläderna och samtalsämnena böljade vackert fram, erfarenheter delades och livets minnen och utmaningar kom upp till ytan. Nu vet jag också var jag ska dansa house i New York när jag drar dit. Vilken kick. Det ska bli så himla fint att äntligen köra igång med Isadorapod i höst och jag kan konstatera att det verkligen blev en bra start.

När vi plåtat Viktor i Tessinparken och jag kom in och öppnade fönstret hade en nyckelpiga satt sig på fönsterkarmen. Jag förstod vinken. Och jag följer den hela vägen.