Kollar igenom lite youtube-klipp för att veta vad jag kanske kommer mötas av på fredagens dans på Skälbylogen i Kalmar. Undrar hur vågade folk är? Och om jag själv kommer kasta mig ut i havet av dans. Alltså, på norrlänskt manér skulle jag absolut inte neka om jag blev uppbjuden. Det får man inte (om personen inte är otrevlig, full eller jag är kissnödig). Kanske kanske, därför.
Cyklade in till House of Shapes och dansade lite i måndags men behöver mer. Gudars.
När jag satt på cykeln in funderade jag på om jag fortfarande kunde röra mig, förstå. Alltid samma tankar. Jag måste dansa varje dag för att inte tro att kraften är borta. Inte mycket finns filmat av när jag lyssnar in koreografi men en liten snutt kommer här. Det är i stort sett två år sedan, oktober 2013. Feminine vibe för Jennie Widegren.
Det börjar närma sig. I dag bokade jag biljetter till Calmar minsann. Och eftersom väntan har bestått i att vela mellan bil eller inte belönade sjukt nog SJ mig med att ha sommarrabatt vilket gjorde 1:a-klassresan blev billigare än 2:a-klassvarianten. Och framdukad frukost på morgonen. Fina fina SJ. Nu är intervjuschemat nästan spikat, historia, fik, slott, bad, dyk, teater, Robert Gustavsson, Skotsk pub, minibadstrand och ja du vet. Dansreportaget är litet off balance, jag har två intervjuer men inga riktiga tider satta än, men det är helt ok. Sånt löser sig. Väl.
Nu knäpper jag igen min dator som hjälper mig med jobbet och beger mig till House of Shapes för lite vibes och mojo.
Ja det är jag med. Just poppin in för att se vilka ni är som hänger kvar. Hej!
Numera finns jag på www.anitaemthen.com så du vet. Love and all – dance and tell about dance
Min dröm om balettstång i hemmet växer vidare. Den existerar visserligen, är en solklar verklighet sedan ett halvår tillbaka och… används ändå så sparsamt i dagsläget. Varför? Justeringsläge. Några anledningar:
– Placeringen. Balettstången är på det enda stället där den får ta plats och också pryder hemmet. Men det betyder inte att den är optimal. Lyckan över att se den övergår i irritation när jag ställer mig vid den.
– Minimalt. Med vägg. Det är 60 centimeter i bredd och när jag glider längs stången med foten tar den slut och jag får göra dåliga förflyttningar med den stående foten som känns i knät.
– Ofärdig. Spegelväggen som var några speglar för kort har jag inte byggt vidare på. Blott tre speglar hög kapas huvudet och det är trist att inte kunna psyka sig själv när man vill ge upp.
– Lös. Stången är inte fastsatt och det beror på att jag ska fixa nya väggfästen och innan de är på plats skruvar jag inte fast den. Hög rammelrisk vilket jag är medveten om. Presterar därefter.
– Fästen. De väggfästen som jag har i dag är vanliga som används till ledstång i trapphus. Fästen ska givetvis specialbeställas. De som håller stången på plats (nåja) är för nära väggen vilket klämmer fast foten och gör mig yr då jag kommer för nära och kikar ned på fötterna då jag inte kan se rakt fram.
Allt detta leder till… att stången inte blir färdig för att den inte står i rätt hem. Så jag ska fixa till denna provisoriska stång och på sikt, i ett annat hem, bygga den ultimata balettstången.
2 B continued.
Här är mitt tidigare inlägg om balettstång i hemmet.
Herregud vilka två icke-orginella ord. Marathon och yoga. Men det är vad jag håller på med, det är vad som sysselsätter mig just för tillfället. Marathon-träningen är inne på sin tredje vecka (min första riktiga egentligen) och jag springer 3 ggr i veckan och har börjat öka takten på mina korta turer. Igår hade jag mitt första intervallpass och var orolig för att få känningar i höger höft som jag skadade tidigare i våras eller i höger och vänster knä, båda är ju som de är, skeva. Men inte. Fast det ska sägas, jag sprang på fastande mage och det var inte lyckat. När jag kör långsamma rundor så fungerar det bättre men inte när jag ska närma mig min maxnivå.
Yogan är en artikel jag jobbar på om barnyoga och yoga i skolan. Att jag själv yogar (fast sällan mer än sporadiska rörelser på morgonen och vid strech) är en annan sak. Nu ringer jag upp en yogis för att snacka.
Foto: från sajten alltomyoga.se
Har du sett Singin in the rain? Och då detta?
Japp, det finns inga undantag, inget som förändras här, inget som kan vara starkare än det som är ens passion. Försörjningsgraden är enormt begränsad men ändå, alla dessa dansare. För att stämpla in det hårdare i dig, vidare till Tävla i dans på SVT.
Ur föreställningen ”Strangers” från Take four. Foto: Henrik Stenberg/Den Konglige teater
I slutet av maj 2015 var jag på plats i Köpenhamn för att möta några samtida dansverk av nutida koreografer framförda av Danmarks kungliga balett. Aftonens program, ”Take four”, sker i en modern byggnad, Skuespilhuset (Det Konglige Teater) som ligger just vid vattnet och bäddar in hela entrén i ett havsljus. Först ut är 28-årige Liam Scarlett, som anses vara en heting på den internationella dansscenen. Hans verk ”Viscera” från 2012 är två intensiva och i min mening ganska hetsigt framförda danser. Dansarna är klädda i strama sammetsdräkter och kombinerar klassiska balettsteg med moderna lyft, steg och grepp. Vackert, men en inledning som ändå blir relativt sval i jämförelse med det som senare kommer.
Andra verket är Adam Lüders, tidigare huvuddansare hos The New York City Ballet. Han låter Franz Schubert tonge en lätt pas de deux som bringar fram tårar hos många i publiken. Det är skirt och kostymen går i pudriga toner. Verket är inspirerat av Lüders mentorer Harald Lander, George Balanchine Jerome Robbins. Min känsla för Schubert är stabil, jag tycker om musiken. Men i sammanhanget är dansen inte tillräcklig. Däremot verkar dansarna väldigt berörda själva och deras ögonkontakt med varandra låter oss förstå att de verkligen njuter av framförandet – och av varandra.
Så kommer det tredje verket. Och här är det kraftfullt och intensivt från början till slut. Musiken, som spelas på allt från en sliten grammofon till bombastiskt i högtalare, paras med dansarnas egna läten och stamp i golvet och fångas upp på ett otroligt effektivt sätt. Man rycks med och vill aldrig att det ska vara över. Verket har en air av “Sleep no more” som du kan uppleva på Mcktrickhotel i New York. En av dansarna står likt en staty hela föreställningen igenom och agerar minne av någon, något. Runt honom dansar de levande och försöker på olika sätt nå denna vålnad. Koreografen, Sebastian Kloborg från den kungliga baletten, lyckas med sitt arbete ”Strangers”, att i en vild och vacker kedja, berätta om förändringar i livet och vad som händer med oss när vi förlorar något eller någon. Skakande och helt klart höjdpunkten på kvällen.
Som crescendo på aftonen är Alessandro Sousa Pereiras “Krash” en riktig avstickare i form av svartklädda dansare som bultar fram till trummor. Utgångspunkten för verket är den danska poeten Niels Franks dikt ”Krash” och meningen är att dansens ska läsas som ren poesi. Dansarna (män och blott en kvinna) svettas och kör intima solon tills man tror de ska falla ihop av utmattning. Det är glänsande kroppar som rör sig sensuellt och rytmiskt, som kolliderar och myllrar fram på scenen och ska ge oss just känslan av fysisk som mental krasch i olika formationer. När de lyckas bjuds publiken på köttslig närvaro då de dröjer sig kvar långt framme på scenkanten och bultar, vrider och vänder sig i rörelser du knappt tror är möjliga. I de svagare partierna blir rörelserna för monotona för att orka tas in.
Nä. Det blir ingen festival i Kiruna för mig i år. Heller. Men jag kollar igenom bandlistan och tycker de klarat sig skapligt. Linda Pira-bokningen står ut lite och Beatrice Eli – wow! Nedan två av mina favoriter med dem. Det blir ialla fall andra resor inom landet i sommar. Kalmar. Gotland. Kiruna, fast senare. Mycket dans och jobb helt enkelt.
Eftersom jag numera har kopplingar till Dalarna så tänkte jag ibland byta ut min hedran av hembyn Vittangi vilket betyder att jag bär en tröja med namnet skrivet till en variant: Borlänge-hedran eller en allmän Dalarna-hedran. Gillar oavsett Street hippie och i mintmössan kommer jag att äga vintern.
En mötesplats för landets pescetarianer.
Ulrika Park
Om livet före och efter en gastric bypass operation.
Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..
Stuff and things.
an archive of texts written between 2013 - 2016
tellaboutdance 