Ur föreställningen ”Strangers” från Take four. Foto: Henrik Stenberg/Den Konglige teater
I slutet av maj 2015 var jag på plats i Köpenhamn för att möta några samtida dansverk av nutida koreografer framförda av Danmarks kungliga balett. Aftonens program, ”Take four”, sker i en modern byggnad, Skuespilhuset (Det Konglige Teater) som ligger just vid vattnet och bäddar in hela entrén i ett havsljus. Först ut är 28-årige Liam Scarlett, som anses vara en heting på den internationella dansscenen. Hans verk ”Viscera” från 2012 är två intensiva och i min mening ganska hetsigt framförda danser. Dansarna är klädda i strama sammetsdräkter och kombinerar klassiska balettsteg med moderna lyft, steg och grepp. Vackert, men en inledning som ändå blir relativt sval i jämförelse med det som senare kommer.
Andra verket är Adam Lüders, tidigare huvuddansare hos The New York City Ballet. Han låter Franz Schubert tonge en lätt pas de deux som bringar fram tårar hos många i publiken. Det är skirt och kostymen går i pudriga toner. Verket är inspirerat av Lüders mentorer Harald Lander, George Balanchine Jerome Robbins. Min känsla för Schubert är stabil, jag tycker om musiken. Men i sammanhanget är dansen inte tillräcklig. Däremot verkar dansarna väldigt berörda själva och deras ögonkontakt med varandra låter oss förstå att de verkligen njuter av framförandet – och av varandra.
Så kommer det tredje verket. Och här är det kraftfullt och intensivt från början till slut. Musiken, som spelas på allt från en sliten grammofon till bombastiskt i högtalare, paras med dansarnas egna läten och stamp i golvet och fångas upp på ett otroligt effektivt sätt. Man rycks med och vill aldrig att det ska vara över. Verket har en air av “Sleep no more” som du kan uppleva på Mcktrickhotel i New York. En av dansarna står likt en staty hela föreställningen igenom och agerar minne av någon, något. Runt honom dansar de levande och försöker på olika sätt nå denna vålnad. Koreografen, Sebastian Kloborg från den kungliga baletten, lyckas med sitt arbete ”Strangers”, att i en vild och vacker kedja, berätta om förändringar i livet och vad som händer med oss när vi förlorar något eller någon. Skakande och helt klart höjdpunkten på kvällen.
Som crescendo på aftonen är Alessandro Sousa Pereiras “Krash” en riktig avstickare i form av svartklädda dansare som bultar fram till trummor. Utgångspunkten för verket är den danska poeten Niels Franks dikt ”Krash” och meningen är att dansens ska läsas som ren poesi. Dansarna (män och blott en kvinna) svettas och kör intima solon tills man tror de ska falla ihop av utmattning. Det är glänsande kroppar som rör sig sensuellt och rytmiskt, som kolliderar och myllrar fram på scenen och ska ge oss just känslan av fysisk som mental krasch i olika formationer. När de lyckas bjuds publiken på köttslig närvaro då de dröjer sig kvar långt framme på scenkanten och bultar, vrider och vänder sig i rörelser du knappt tror är möjliga. I de svagare partierna blir rörelserna för monotona för att orka tas in.
tellaboutdance 