”Som att springa 100 meter i skyhöga klackar”

Jag har varit lite dålig ett par dagar, halsvärk, trött och snuvig. Inte värre än så men jag skippade att dansa i söndags (ångest) och har vilat några dagar. Nu när jag mår bättre funderar jag på om det är min lathet som får mig att ta de där dagarna av vila. Och det är helt sjukt att jag tänker så, det är på riktigt en rubbning. För om det är något man ska göra så är det att vara lyhörd för vad man fixar. Och jag är det. Eller jag vill tycka att jag är det, men det finns en del av mig som är väldigt benägen att klandra. ”Var jag egentligen sjuk eller var det bara en ursäkt för att slippa anstränga mig?”

Alltså. Jag vet inte. Eller jo, egentligen gör jag ju det. Jag var inte bra. Hela kroppen sa, låt bli, så jag lät bli. Men eftersom jag inte mår bättre av att låta bli så blir det en paradoxal känsla. För det finns fanken inte mycket som slår att vara i kontakt med sin kropp. Det är helt galet vilken belöning jag får av att använda den. Alla kickar i form av hormongodisar som susar runt i kroppen när den används och skapar leendet som kommer djupt inifrån. Det saknar jag ju, de dagar av vila jag tar. Men de måste tas. Annars skulle det bli fel det med. Så vad jag säger till mig själv och till er är att motivation, vilja, olust och ren sjukdom eller trötthet ska du lära dig att känna igen när de sköljer igenom dig. För de kan vara snarlika ibland. Och när ska man slå dövörat till sin lata röst och bokstavligen köra över den? När man inte är sjuk eller slitet trött i kroppen. Då ska man det.

Jag fnissar till när jag tänker på vad en dansare faktiskt gör när hen uppträder. Hur intensivt det är och det gärna utan att man som åskådare fattar det. Det stämmer så bra. För det är underhållning som en ofta väldigt vältränad person gör. 

Det är som att springa 100 meter i skyhöga klackar.

— Malin Emmoth

I dag kände jag mig halvmotiverad att springa. Jag är snart uppe i 20 K men fick min runda på 19.6 i dag vilket är bra. Jag sprang unset snabbare än sist. Dubbelt bra. Men hela grejen är att göra det. Att lära hjärnan att den fixar det. Det är en märklig känsla att jag varit ute i solen och sprungit och sätter mig inne och jobbar, tittar ut genom fönstret och känner: jag måste ut. Det sätter sig verkligen. Jag längtar ut i skogen också. Jättemycket. Jag vill vandra och använda kroppen till att klättra och andas bergstunn luft.

Istället ska jag dricka kaffe, deklarera, plugga och skriva artiklar. Min strössel för dagen är att jag ska dansträna house och jazzfunk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s