Har just sett Moment:teaterns uppsättning av ”Don Quijote” och den inleddes, den dallrande första minuten, av koreograferade rörelser: dans. Det är inte alls ovanligt. De senaste teaterföreställningarna jag sett har alla innehållit koreograferad dans. ”Johanna” på Dramaten och ”Metropolis” på Stadsteatern är två exempel. I den senare är det dessutom Örjan Andersson som står för koreografin.
Och jag vet inte. Alltså om det funkar. Denna pausfågelkänsla, att lite för enkelt slänga in dans, ger en känsla av att minimera dans som konstform. Men. Jag ska fundera vidare. Albin och jag som var och såg ”Don Quijote” ikväll ska recensera denna. Då kanske jag har tänkt klart.
tellaboutdance 